Jag heter Sara och är snart ett år. Jag är en helsvart dvärgvädur med hängande öron. Det är jag som syns på bilden ovanför. Min pojkvän heter Petter och är två och ett halvt år. Han är också svart med lite brunt och han är en hermelin. Ni ser en skymt av honom men han vill inte vara med på bild. Vi bor hos Fru Venus, mini-matte och minimini-matte och mannen. Mannen är lite rädd för mig då han tycker att jag är stor!? Det blev tydligen nåt fel när Fru Venus tog hem mig förra sommaren. Hon skulle köpa en flickvän till Petter som är hemskt liten, och tyckte att dvärgvädur lät litet, så hon köpte mig. Nu är jag tre gånger så stor som Petter, min pojkvän.
Det gör inget att Petter är så liten för han är snöpt, säger Fru Venus. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men han är inte så mycket att hänga i julgranen när det gäller, så jag har gett upp den biten. Däremot känner jag ibland att jag skulle vilja ha bebisar, så då plockar jag honom på lite päls och bygger mig ett bo. Det går över på några dagar och Petter har lärt sig att hålla sig undan då.
Fru Venus kallas oss för puppisar. Minimini-matte säger att vi är kaniner. Jag vet inte riktigt vad vi är då, men jag vet att vi är älskade och att Fru Venus tar bra hand om oss. Hon kramas jättemycket och skämmer bort oss med färska grönsaker när vi bor inne vinterhalvåret. Varje dag när hon kommer hem från jobbet hämtar hon upp oss från källaren och då får vi springa runt i hallen och leka med de andra svarta fyrbenta djuren. Hon kallar dem för kissor. Ibland smiter jag in i minimini-mattes rum och lägger mig i soffan eller sängen med kissorna.
Nu har det visat sig att Petter tillhör minimini-matte och att hon tycker att Fru Venus köpte fel kanin när hon köpte mig, så nu är jag bara hennes puppis. Tyvärr har intresset för oss hos de yngre familjemedlemmarna minskat, så det är bara Fru Venus som sköter om oss. Vi har absolut ingenting emot det, men nu tror nån att hennes astma kan bli sämre av att vi är inne. Vi har jättefina burar ute, där har vi varit nu i helgen, men Fru Venus har ändå hittat ett nytt hem åt oss.
Hon var jätte noga med att det skulle bli ett bra ställe där hon kan komma och kolla upp oss ibland. Så om några dagar ska vi flytta till en dam som har haft kaniner hela sitt liv, och till hennes sexårige son. De lär ska ha en ute bur som är stor som en hundgård, har tak och ett vinterisolerat hus. De bor på ett ställe som kallas för landet, men de har inte kissor eller andra djur. Fru Venus är mycket ledsen. Hon kramas jättemycket och säger att hon tror att hennes puppisar kommer att få det jättebra, men att hon ändå saknar oss och är ledsen för att det gått så här. Jag tror att det kommer att bli bra, speciellt till våren nu. Jag hoppas bara att de nya typerna kramas lika mycket som fru Venus och låter oss ligga i famnen. Och att vi får knäckebröd och kokt potatis.
