Läste ett intressant inlägg hos
medelålders och tjockast på mitten, och det kändes riktigt bra att få veta att det är fler än jag som har dessa tankar.
Visst älskar man sina barn, det är vi säkert överens om. Men ibland, speciellt när de just är tretton och femton år, så önskar jag dem dit pepparn växer. Jag är trött på att vara ett obetalt hembiträde som plockar tillbaka handdukar till badrummet, kläder från golvet i deras rum och skor upp på skohyllan. Jag är trött på att behöva höra vad
de behöver; nya trosor, strumpyxor, hårspray, ansiktsvatten, vår skor, jacka, klippning och medlemskort hit och dit. Nu kanske jag är lite orättvis, de frågar allt som oftast om jag/vi har råd, men de har ju ändå önskemål. Som ungdomar har.
Det allra jobbigaste är ändå deras eviga käbblande och bråkande med varandra. När lärde de sig så många fula ord? Och varför använder de orden mot sin egen syster? Jag fattar inte. Jag vill ha lugn och ro. Jag vill vara ensam. Jag vill laga och äta den mat
jag gillar, och vid middagstider! Ingen här hemma förstod att jag var hela den där aprilveckan ensam i stugan, hur jag orkade (?) vara där alldeles ensam. Sanningen är att jag har kunnat vara ensam där fram till sista augusti.
Samtidigt som jag vill att de ska bo hemma och vara mina småtjejer som jag
vill ta hand om, hjälpa med läxor och kläder, mysa med i soffan (sällan, men ändå) och äta middags tillsammans med, så vill jag också vara ensam. Utan krav. Utan tjaffs. Utan syskonbråk. Utan ungar.
Är det fler som känner som jag och Veronica?