Idag är det en stor dag. Och en av de sorgligaste dagarna i mitt liv.

Idag flyttar vackra, fina, kloka och slagfärdiga Blåöga till Sverigelandet för - till att börja med - tre års gymnasiestudier. Utan mig.

Hon är förväntansfull, nyfiken, förberedd och glad. Jag också. Glad alltså. I alla fall när hon är med. Jag ler, bär, förmanar, ger goda råd, smygpackar lite presenter och önskar henne lycka till. Min nyblivna sextonåring ska ut i världen. Alldeles för tidigt om ni frågar mig.

I det stora hela ska jag vara nöjd. Jag vet var hon ska bo, var hon ska studera och att det inte är så väldigt långt hem. Eller dit. Ända sedan hon var riktigt liten har jag varit förberedd på att det lika bra har kunnat vara en lapp på köksbordet med texten: "Hej mamma, jag har åkt till Australien för att rida in hästar, vi hörs sen, kram!" Sådan är hon, min Blåöga.

Mannen kör henne och flyttlasset idag, kommer hem med sena kvällsfärjan. Utan henne.

Jag är glad för hennes skull, det är jag. Mer än ni kan ana. Men jag är också oändligt ledsen. Och orolig. Jag har fullt sjå att inte gråta, det kommer att vara en tuff dag idag. Jag visste att jag skulle vara ledsen men jag visste inte att det skulle göra så här ont. Min lilla, lilla Blåöga, varför gick åren så fort? Speciellt de första tio och det här senaste, allra finaste året?

Ikväll i min ensamhet ska jag sitta på berget och se ut över havet som har samma färg som hennes ögon, och jag ska gråta så mycket jag vill, och jag ska önska hett att hon kommer att få det väldigt roligt, bra och spännande. För det är hon om någon värd.