Idag hann jag in till posten, jag skulle ha frimärken till ett brev som ska skickas till Höna-pöna Göran :-) Under tiden som jag satt där och väntade så kände jag att det var något som luktade så gott! Nej, inte luktade, utan doftade så himmelskt gott. Såg mig omkring och upptäckte en herre av utländsk härkomst (jorå, dom finns även här), stiligt klädd och med en paketlapp i handen. Det var han som doftade gott. Friskt, manligt och mycket speciellt. Han måste ha känt att jag tittade på honom, eller om han kände hur mina näsborrar viftade och fläktade honom, för han vände sig om och tittade mig rätt i ögonen, utan att vika med blicken. Jag kände att jag måste säga något:
"Ursäkta, men du doftar så gott!" säger jag då.
Varför kopplar jag inte på hjärnan först?På två röda sekunder sitter han bredvid mig och börjar förklara att han skapat sin "Cologne" själv, och börjar räkna upp allt vad den innehåller. Jag är så förvirrad och förvånad, jag hör inte ett jota av vad han säger utan bara ler och nickar. Han sitter och räknar på fingrarna när han räknar upp allt han använt och jag sitter och hummar och ber till gud att det blir hans tur snart.
När hans nummer ropas upp så reser han sig upp, men istället för att gå till kassan så böjer han sig fram emot mig, nästan som han skulle ge mig en kyss på kinden, men istället vänder han upp halsen mot mig (vad trodde jag!) och säger: "Dofta igen". Och sen går han. Jag sitter kvar och ser mig lite diskret omkring. Finns det nån här som känner mig? Det är snart min tur, jag köper mina frimärken och går ut och sätter mig i bilen. Tänker än en gång. Varför
gör jag så där?
Och vad lär vi oss om detta? Jo, lukta inte på främmande karlar!
