Äldsta dottern har lite bekymmer med sin hälsa och kan inte träna just nu, men på torsdagar vill hon gärna titta på småbarnens träning som hon annars sköter. Det är väl helt okej.
Efter två dagar med feber, frossa, svettningar och snorande kände jag att det var dags att tvätta upp kläderna man bott i de senaste två dygnen. Det betyder att de enda par byxor jag kan (måste) gå med ute hamnade i tvättmaskinen. Drog då på mig mina underställsbyxor (läs långkalsonger) och en långärmad t-shirt, för jag skulle ju bara ligga på sängen och snörvla.
Då säger dottern: "Kan du köra mig till Idrottsgården?" Det är - 14 grader ute och jag vet inte ens vilken snöhög som är min bil. "Snälla mamma!" Så jag går ner och drar på mig dunjackan, mössa och fleecevantar. Vinterkängorna på och ett ordentligt drag med näsan att inte snoret fryser fast på utsidan.
"Mamma, ska du inte ha byxor på dig?" frågar dottern. "Jag har ju det" svarar jag.
"Det där är ju typ tights" säger hon då och himlar med ögonen.
"Och?" säger jag, "din lillasyster går med sådana här till skolan varje dag!"
"Ja ,men hon har en tröja över". "Det har jag med" svarar jag då.
"Hennes räcker över rumpan" säger dottern då. "Det gör min med!" svarar jag ganska bestämt.
Dottern suckar. "Hennes räcker till även på framsidan" säger hon då.
Och det är den sista kommentaren som får mig att tänka på adoption igen.
Jag har inte bestämt mig ännu, om jag ska hämta hem henne om en timme.
Kanske jag gör det, och lämnar jackan i bilen, och går in och möter henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar