Om jag har tur har jag semester om tretton månader.

Jag börjar börjar mitt "nygamla" jobb idag.

Jag får ha det fram till sista augusti.

Jag pratade med dem i torsdags och de önskade mig väldigt välkommen tillbaka efter två veckors frånvaro.

Jag jobbar på ett litet annorlunda sätt nu i elva veckor. Jag har själv valt att jobba nio timmars dagar utan lunch eller matpauser för nu gör jag det för min egen skull och för en lön som får mig att gråta av lättnad.

Jag har också - tack vare Singelmamman - en lösning på mitt ätande dagtid. Ska ta tag i det nu i veckan.

Min första sommar på nio år utan åtta veckors semester känns faktiskt helt okey, jag har ju varit inställd på det en tid nu. Och om allt går som det ska är jag kvar i höst och har en kortare semester nästa sommar.

Det är bara tretton månader dit i så fall.

Ja, nu kör vi!

Alltid något

Det är tur att då klockan ringer lite före sex så är fågelkvittret och soluppgången värd varje sömndrucken sekund när man ramlar ner för backen.

Igår fick jag lite nya uppgifter på jobbet. Kul, och jag tror att det betyder något, så idag ska jag visa framfötterna riktigt ordentligt.

Har ni möjlighet att visa vad ni går för på jobbet eller träsar ni bara på och är nöjda med det?

Det gick!

Kommer ni ihåg det där viktiga pappret jag skulle lämna in tidigare i veckan?

Nåja, igår gjorde jag det.

Idag fick jag veta att det var ett väldigt bra förslag och de köpte "paketet" :-)

Nu kan jag andas och betala räkningar leva som folk fram till sista augusti. Eller, kanske inte, mer jobba 45 timmars veckor utan raster eller pauser, men jag tror det lönar sig i längden. Under sommaren ska vi fila på fortsättningen. Har jag tänkt. Vet inte om de vet eller förstått det ännu ;-)

Tjohoo på det då kanske. Typ.

Går det så går det. Annars går det åt fanders.

Idag lämnar jag fram ett förslag åt ett företag.

Går det bra (läs: jag blir blåst men jobbar häcken av mig hela sommaren) har jag jobb till sista augusti.

Går det över förväntan har jag eventuellt jobb resten av mitt liv.

Synd bara att jag är så förbenat dålig på att ställa krav och förhandla. Skulle behöva ha någon av er Sverigelandetdamer med mig.

Jaha. Idag är det dags.

Första dagen på nya jobbet.

Jag önskar följande:

• Att jag lär mig allt snabbt som attan!
• Att jag inte blir kissnödig före kl. 13.
• Att jag synkar med min "medarbetare"
• Att de torkade aprikoserna inte ger sig till känna.
• Att jag kan andas i mina nya kläder.

Ja, då kör vi.

Har någon?

Jag söker kalendrar/almanackor från tidigare år, eller årets, som är tomma/oanvända för en billig slant! Tydligen säljer våra bokhandlar slut på dem varje år eller så är de inte villiga att sälja dem lite billigare och säger sig vara utan när jag frågar. Jag skulle behöva fem stycken, men en duger till att börja med :-)

Hyfsad torsdag

Jag tror att snorandet är lite bättre idag, eller så har det bara inte kommit igång, just nu bara bautanysningar.

Trots strålande sol över venusberg och mellanhav tänker jag skriva härifrån idag. Lite my piece of cake om vi säger så (se till att kolla in picture gallery under stora bilden).

Allra först ska jag gå över till grannen och ge hans katt mat och låna innetoaletten gosa och prata lite med honom.Alltså gosa med katten, inte grannen.

Paus?

Undrar om jag behöver pausa skrivandet?

Jag kommer nämligen på mig själv med att "prata" med min huvudkaraktär när jag funderar på om jag ska ändra slutet. Jag har inte fått något svar, däremot konstiga blickar från kissorna.

Annars är det konstigt att jag alls kan skriva med tanke på utsikten:

Måste erkänna att jag låg här en stund idag efter "försöka ta livet av förkylningsbacillerna" simturen. Jag kan tala om att fanskapen lever ännu. Nu ska jag fortsätta skriva, det är lite sorgligt-spännande nu.

Nya tider, nytt jobb!

Inte sedan i april har kissorna varit i stan och jag kan tala om att de inte gillar dessa nya tider. Sedan halv fem i morse har Totsie informerat mig om att det inte finns något att gööööra i stan, och det genom att putta ner saker på golvet, helst sådant som går sönder, och läsa - alltså slita sönder papper. *suck* Tur att det bara är en eller ett par nätter tillsvidare.

Annars. Idag börjar jag ett nytt jobb. Ett speciellt jobb för mig, men ändå inte. Ett jobb som ger mig vettig tid med familjen, bättre betalt och mer tid att skriva. Jag hoppas bara att jag får "fler och mer" timmar. Min första arbetsdag tar jag taxi ut till ett stall för ett par timmar. Hur det kan bli.

Men hur tänkte jag?

Stod och diskade efter maten och väntade på att bastun skulle bli varm.

Tänkte, att ikväll, i soffan vid brasan, då skulle jag läsa vidare i boken.
Jag ville verkligen veta hur det skulle gå för Anna och "Höjdaren".

Sen slog det mig. Det är den boken jag skriver på!
Är det bra eller dåligt att jag vill veta alla detaljer på vägen till slutet på boken?

Hur lät det där riktigt? Men ni fattar va?

6000

Drygt 5000 ord idag på dagen och knappt 1000 nu ikväll.

Nu undrar jag, kan en bok bli för lång?

Jag avskyr att banta. Även böcker.

Skrivarlya?

Kanske inte en lya, och inte närheten av de fina ställen författar-Åsa visar på Mallorca, men den är min!

Skulle jag bara hitta mina solglasögon nu skulle allt vara bra. Och kanske bli serverad ett glas vitt, svalt och gott.

Efter sol kommer regn,

och som det kommer! Förstår inte varför väderguden måste hälla med hink!

Annars. Kroppen börjar återhämta sig. Så gott det går alltså. Granatäppeljuice har varit guld värt idag om vi säger så.

Annars två. Har läst igenom det jag redigerat. Fan, den är ju ganska bra! Om någon mot förmodan frågar mig alltså.

God tidig morgon!

Så här ser det ut när jag tittar ut genom fönstret på mitt jobb:

Och det är en himla tur kan jag tala om, för den här dagen blir lååååång och det i arbetets tecken. Tisdagsmiddagen med vin blir på onsdag - ännu en gång.

Bok 1 kap 9/1

"När katten fått mat går jag upp till sovrummet igen och ser att Kenny somnat med kläderna på. Trots det så ligger han med täcket på sig och jag ser att även glasögonen är kvar på näsan, om än lite på sniskan.

Jag kryper ner under täcket intill honom och får in handen under hans skjorta och börjar smeka honom på ryggen. Trots att jag fortfarande är irriterad över hans beteende under gårdagen så vill jag inte förstöra den här lördagsmorgonen. Det är längesedan det var lite morgonkel på en lördag. Jag börjar knäppa upp hans skjorta och knappen i jeansen.

Kenny börjar röra på sig och vänder sig mot mig samtidigt som han försöker sparka av sig jeansen. Jag hjälper honom med både byxor och kalsonger men struntar i skjortan. Kenny lägger sig över mig och börjar dra i mitt nattlinne. Ögonen är fortfarande fast men dessvärre är munnen öppen och han stinker som en blandning av gammal ost och öl. När jag försöker vrida bort huvudet för att undvika odören – det blir inte tal om att kyssas  – så tar han tag i min haka och säger;

      ”Lillan, åh Lillan...”. Lillan? Liten? Tycke han att jag är liten, hans Lillan? Knappast.

      ”Aj!” Jag ropar till, för helt plötsligt är Kenny inne i mig och jag är inte riktigt färdig om man säger så. Däremot tar det inte många sekunder innan Kenny är färdig och ordet ”Snabbis” får en helt ny innebörd. Runt 7 sekunder skulle jag tippa att det rör sig om. Kenny rullar av mig, fortfarande sovande verkar det som. Jaha, det var det. Morgonkel på lördagar har också fått en helt ny innebörd. Nuförtiden sover den ena parten under akten. Och den andra har inte ens börjat innan det är över. Han kom och gick skulle man kunna säga.

Jag stiger upp och tar fram chokladkakan, det lilla som är kvar av det, och går in i badrummet, sätter mig på toaletten och låter det värsta rinna ur mig medan jag tar en bit choklad. Jag hinner just och just stiga in under vattnet i duschen innan tårarna börjar rinna. Idag igen."

Påsk på jobbet.

Då en del av barnen är lediga imorgon firade vi Påsk idag och körde hela repertoaren med gömma ägg, påskris, sånger, ägg och påskhäxa. Jag hade fullt upp med maten:

Ägghalvor med majonnäsgrädde och citronsill, och...

...laxbakelser till förrätt. Sen blev det...

...helstekt fläskfilé, potatisgratäng, rosépepparsås och sallad.

Små påskbakelser med aprikos, chokladkräm och grädde, och...

...den finska delikatessen Memma (det svarta i lådan) som äts med socker och grädde eller helmjölk. Mums! Bra bantningskur också, sätter fart på grejerna liksom.

Påskhäxan Milla von Esbo ;-) var på besök en sväng innan hon flög iväg till Blåkulla.

 Annars då, jo, ljuvligt väder idag som ni ser!

Bok 1 - kap 8/1

”Nu ska vi äta snart, men först vill jag ge min present och säga några ord till Anna!” Lena ställer sig upp och i handen håller hon ett litet paket, ett riktigt litet. Varför ska alla bantarpaket vara så små? Inte för att jag vill ha en motionscykel eller så, men jag gillar stora paket.

”Som du säkert förstått, så vill vi alla här hjälpa dig i kampen mot kilona. Vi kommer att peppa dig och kom­ma med dig på dina promenader och träningar. I mån av tid kommer vi också att handla och äta tillsammans med dig, för att hjälpa dig att motstå frestelser.”

Lena ser ut, och låter, som om hon skulle tillkännage årets nobelpris i litteratur. Av någon anledning så kän­ner jag inte några positiva vibbar av den här fö­re­läs­ning­en, eller presenterna heller för den delen. Men det är väl bara att stå ut, för hur mycket värre kan det bli? En present kvar och sen blir det mat!

”Det här är min present till dig, Anna, och du ska veta att jag vill ditt bästa.” Det låter olycksbådande, men jag tar emot det lilla paketet och öppnar det direkt.

”Var försiktig!”, säger Lena. ”Det är ett litet kort med också.”

I det minimala paketet ligger ett litet inplastat kort. Det är ett halvårskort till simhallen. I ett halvt år måste jag gå dit minst en gång i veckan på vattengympa. Cirka tjugofem gånger ska jag plågas i ett tvåmanstält i lycra med ett gäng fotomodeller. Tack!

”Man får gå tre gånger i veckan på det här kortet”, säger Lena förnöjt.

Oj, förlåt mig, tusen tack, Lena!

”Se efter nu vad det är i den lilla asken”, säger hon sen och nästan hoppar av iver.

 Jag öppnar den lilla kartongen och i min hand får jag en liten plastsak med digitala siffror. Den är i storlek med en tändsticksask och säger mig absolut ingenting.

”Det är dina nya stegmätare”, säger Lena och sliter den ur händerna på mig.

 Min nya stegmätare? Som om jag skulle ha en gam­mal då. Vart ska den stega iväg då, om jag får frå­ga? Ut ge­nom dörren, om jag får bestämma. Tillsammans med allt det andra jag fått, med undantag för presentkortet. Det här liknar inte någon födelsedag jag tidigare firat. Inte ens den jag hade samma år vi skildes, och den var gans­ka bedrövlig. Men inte värre än vad den här dagen har varit.

”Du ska fästa den här i ditt bälte och satsa på att gå minst tiotusen steg per dag. Du kommer att rasa i vikt!” Lena är ivrig, och det är ju tur att någon är, för jag är det inte!

Tiotusen steg, hur länge tar det? En kvart? Kanske en halvtimme? Jag har ingen jävla aning, jag har aldrig räk­nat mina steg. Gud, vad trött jag är. Och hungrig.

”Se inte så sur ut, Anna!” Lena börjar låta irriterad igen. Hon är säkert röksugen. Rätt åt henne. ”Det här är väl en bra grej? Då vet du hur mycket du ska gå. Vad är det som är fel?” frågar hon och ser stint på mig.

”Du har glömt en viktig sak”, säger jag. ”Jag kan inte ha stegmätaren i ett bälte, för jag använder inte bälte. Jag äger inte ens ett bälte. Det finns inte två meter långa bälten, så inte ens du kan köpa ett åt mig!”

Det blir helt tyst en stund, sen säger Maria: ”Nu tycker jag att vi äter lite!”, varpå alla tacksamt rusar in i köket och börjar duka fram på köksbordet."

Bok 1 - kap 7/2

"När jag kommer hem ser jag Lenas bil stå uppbackad mot grovingången. Antingen har hon grönsaker med sig för ett helt år eller så har hon tänkt om och beställt en sach­ertårta i fem våningar. Jag hoppas på det senare.

”Hej, jag är hemma!” ropar jag. ”Hur kom du in?”

”Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva uti hundrade åååår”, skrålar Lena och kommer emot mig.

”Grattis på födelsedagen raring”, säger Lena och ger mig en kram. ”Kenny släppte in mig innan han åkte iväg.” Lena tar mina tulpaner, går till köket och börjar leta efter en vas.

 ”Allt är fixat, du kan byta om eller bara ta det lugnt. Det är din dag idag och du ska bara njuta.” Hon ställer blommorna på köksbänken vid fönstret och tittar frågande på mig. ”Vad är det? Mår du inte bra?”  Jag blinkar några gånger för att tårarna inte ska börja rinna. Herregud, vilken lipsill jag har blivit de senaste dagarna. Det är säkert bristen på choklad i min diet som gör att hormonerna flippar ur.

”Var är Kenny?” frågar jag med svag röst.

”Å ... jag trodde att du visste”, säger Lena. ”Det är visst bowlingkväll med killarna på jobbet och sen ska de äta på puben”, säger hon, helt ovetande om morgonens händelser. ”Det blir en riktig tjejkväll ikväll! Gud, vad vi kommer att ha roligt. Du ska dessutom få dricka lite vin ikväll”, säger hon och blinkar med ena ögat. Du får min present sen när de andra har kommit. Gå upp och byt om nu så fixar jag det sista här nere”.

Bowla med killarna på jobbet? På min födelsedag? Jag fattar ingenting, absolut ingenting. Aldrig tidigare har jag hört att de brukar bowla. Det är min födelsedag, jag fyl­ler nästan halvjämnt, och om en inte allt för avlägsen framtid kom­mer jag att dö. Om cirka två kilo är det kört. Jag kom­mer att dö i min ensamhet medan han bowlar! Det är någonting som jag missar här.

Med en duns landar jag på sängen och sekunden se­na­re lägger jag mig ner. Inte gråta, inte gråta, tänker jag. Jag orkar inte sminka mig på nytt. Eventuellt kan jag borsta tänderna, så att Lena inte känner doften av mar­si­panen från tårtan. Med ens kommer jag ihåg chok­lad­kakan jag fick av Olle. Den ligger kvar i väskan! Dagen är räddad!"

Bok 1 - kap 7/1

"Kenny öppnar ytterdörren, och någon sekund senare slår den fast igen. Har han inte varit och tagit in blommorna och presenten ännu?

 Nu börjar han verkligen få bråttom. Jag ligger kvar i sängen, men när jag hör bilen starta på uppfarten  rinner besvikelsen igenom mig med bedövande kraft. Han kom inte upp! Har han glömt min födelsedag? Det kan inte vara sant!

Jag stiger upp och går naken ner och in i köket. Fy sjutton vilken träningsvärk jag har i låren!
På köksbordet står en krukväxt, en primula i svart plastkruka och med plasten kvar runtom själva blomman. Den ser lite ledsen ut och den är rosa. Jag gillar inte rosa. Jag ser på prislappen att den är köpt nere på bensinstationen. Tjugonio kronor har den kostat. Blomman är säkert kvar sedan förra helgen
.
Lutad mot plasten står ett kort. Jag känner igen kortet från de som Invalidförbundet skickade ut till påsken tillsammans med ett bankgiro där de önskade ett frivilligt bidrag. Det blev inget bidrag men vi behöll korten, vilket jag faktiskt ångrar just nu.

På kortet står det: Grattis på födelsedagen! Kenny. Inget ”min älskling” eller ”kram”. Ingenting om att jag skulle få min present senare under dagen. Inte ett skit! Vad betyder det här? Är han sur för att han inte fick middag igår? Eller för att skafferiet är fullt med mat för gnagare? Jag känner hur jag börjar frysa och går upp igen och ställer mig i duschen.Värken i låren håller på att ta kål på mig. Jag ska ta mig fan aldrig mer träna.

Det heta vattnet rinner över min kropp och blandas med tårarna. Jag förstår ingenting. Kenny vet hur barnsligt förtjust jag är i presenter och blommor. Då menar jag vackra snittblommor och inte krukväxter från bensinmacken. Har han glömt min födelsedag, eller har han glömt mig? Molandet i magen har kommit tillbaka, och det är inte bara hunger. Vilken jäkla början på min födelsedag, och inte har jag någon tårta att se fram emot heller. Jag börjar ångra att jag steg upp överhuvudtaget."

Bok 1 - kap 6/2

 ”Jag trodde nästan att du inte skulle komma”, säger Lena och fimpar sin cigarett. Jag säger ingenting utan följer efter henne in i badhuset. Vi betalar och svarar nekande på frågan om vi behöver hyra baddräkter. Jag tror inte att de hyr ut tvåmanstält i lycra.

Vi klär av oss och går ut till duscharna. Lena tar på sig en mörkblå baddräkt från Speedo, en riktig simmarmodell med kors i ryggen. Jag vänder ryggen till och börjar dra på mig min bikini
.
”Vad i helvete tar du på dig?” frågar Lena med viskande röst. Hon knuffar in mig i ett duschbås och spänner ögonen i mig. ”Vad är det där? Ska du gå ut i simhallen i det där?” väser hon fram.
”Det är ett av två alternativ”, svarar jag. ”Det eller så går jag ut näck!” Jag låter betydligt kaxigare än vad jag är, men jag tänker inte visa hur ledsen jag är. Lena suckar och gnider sig över pannan.

”Du måste bryta den här trenden med att använda Kennys kläder”, säger hon. ”Det enda positiva med det här är att du kommer att skrämma bort alla andra, så vi blir ensamma i simhallen. Kom nu, så sätter vi igång”, avslutar hon.

Jag går efter i Kennys kamouflagegröna badbyxor med ben – ingen ser i alla fall pälskanten runt grenen – och en svart BH med små röda djävlar på som jag köpt till Halloween första året jag var tillsammans med Kenny. Det var den BH:n som var mest täckande, om vi säger så. Jag tar ett djupt andetag och följer efter Lena. Jag ber till gud om ett strömavbrott. Eller bajs i bassängen. Snälla gud, någonting tack!

   ”Visst var det skönt”, säger Lena och sträcker på sig i bastun.
Jag kanske skulle använda ett annat ordval, men om man bortser från alla blickar och allt viskande mellan tonåringarna som var på simträning, så var det ganska okej. De fyra längder jag simmade, samtidigt som Lena simmade sina tio, var riktigt tråkiga. Dessutom fick jag ont i nacken då jag inte hade simglasögon, utan hela tiden stirrade upp i taket för att inte få vatten i ögonen.

Vattengympan däremot var riktigt kul. Speciellt efter det att jag slutat skämmas över att ha tömt nästan hela bassängen på vatten då jag skulle göra höga hopp. Annars var det en träningsform som jag inte blev helt utpumpad av. Det var faktiskt riktigt lätt, och roligt.

”Försök att göra det här ett par gånger i veckan så kommer du att märka en stor skillnad redan efter två veckor”, säger Lena. ”Jag kan komma med dig åtminstone en gång i veckan.”
Jag nickar och njuter av värmen i bastun. Jag känner också hungern gräva i magen.
”Men du”, säger Lena. ”Du måste skaffa dig en baddräkt. Du kan inte komma hit fler gånger i Kennys badbyxor och maskeradbehå.”
”Visst, jag fixar det redan imorgon”, säger jag och tänker: Vad fort hungern gick över när jag såg mig själv i den så kallade bikinin."