När verkligheten slår en på käften

Idag nåddes jag av det tunga beskedet att en av mina bloggvänner gått bort, alldeles för tidigt och efter en kort tid med helvetessjukdomen cancer.


I det stora hela borde alla människor få leva vidare, men när det gäller Jenny borde hon verkligen fått det. Så ung, så mycket på gång hemma, just börjat resan som mormor, så mycket kvar i sitt konstnärsskap. Jag kommer att sakna hennes positiva inlägg något enormt.


RIP Jenny <3 p="">

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Man ska fan inte vara glad mer än en vecka i taget.

Efter en dunderfin vecka i havet under solen kom vi hem till dåliga nyheter.

Vår älskade, knäppa, roliga, glada, busiga och otroligt kärleksfulla Morriz var skadad och hos veterinären måste vi ta ett tufft och otroligt sorgligt beslut :-(

I knappt två år fick vi ha vår kille.

Tre dygn har gått i tårarnas tecken, saknar honom något så oerhört, lilla Morrkissen.

Ont på ett annat sätt. Också.

Idag har jag uppmärksammat mammas födelsedag på ett annorlunda och sorgligt sätt. Inte med tulpaner och present utan med ett tänt ljus i solnedgången vid havet.

72 år skulle hon blivit idag om hon fått fortsätta leva, inte försvinna så hastigt den där dagen i juli :-(

Att kunna slå av och på

De flesta säger att det är bra att kunna det, andra undrar hur fasiken det går till?


Jag vet inte. Men jag har en förmåga att kunna stänga av jobbiga och ledsamma saker och göra det jag ska. Fungerar som normalt men kanske med lite högre axlar än vanligt. Det kan gå dagar, veckor och till och med månader, sedan en dag så släpper jag loss det, tjuter som en tok och sedan är det borta. Oftast för gott. Just nu är det en bra sak då jag jobbar heltid och ensam, har en massa annat att passa på, men ibland önskar jag att jag skulle göra som de flesta omkring mig, dra mig undan, sörja och allt som hör till.


Jag är också väldigt bra på att plocka fram bra minnen till förmån för dåliga minnen. Ibland lyckas det bättre än i bland, och dåliga minnen förbleknar med tiden.


Men just idag önskar jag att jag kunde berätta för min mamma att jag fått fast anställning på ett jobb jag trivs med :-) Hon skulle ha blivit så glad.


Jag? Jag är euforiskt överlycklig.

Februari 1944 - Juli 2015

Förutom att det är sorgligt och extremt jobbigt och frustrerande med all svensk byråkrati, så känns det också konstigt att vid femtio års ålder vara den som är äldst i vår familj nu när moderskapet hastigt lämnat oss.

Det känns också konstigt att jag aldrig mer ska ringa det hemnummer som varit vårt i 45 år. Ännu konstigare att mamma inte ringer exakt 08.30 på min födelsedag för att gratulera just den tid jag föddes. I 34 år har hon gjort det, och jag hoppas att jag har förstånd nog om knappa två veckor inte undra varför hon inte ringer.

Men, livet måste gå vidare denna skitsommar, på alla sätt.

Linus på linjen

Minns ni honom?

Lite så var det igår.

Sorg över att en 17-åring blivit mördad i sin hemby. Så onödigt och fruktansvärt för hennes familj. Kan inte ens föreställa mig vad hennes föräldrar genomgår nu.

Glädje över ett otroligt glatt och kärleksfullt prinsbröllop. Glädjetårar letade sig fram ibland även hos blödiga mig.

Sorg över att nu är alla myror och elefanter i himlen. Magnus har lämnat jordelivet och vi är många skratt fattigare.

Ibland önskar jag att livet vore mer som själva linjen, enkelt, jämnt och rakt. Inte så mycket gubbar och gropar upp och ner.

Nu ut i ösregnet och hämta hem småtippor.

Måndag hela dagen

Igår alltså.

Alla otrevliga människor som någon gång tänkt höra av sig till min arbetsplats gjorde det igår. Jag hann inte ens tänka.

Det lilla jag tänkte var på Ärtiga Märta som på söndag kväll inte mådde bra. En "expert" i byn tittade på henne under dagen igår och sa att tippan nog repar sig.

När vi kom hem var hon död :-( 

Så det blev begravning i skogen.

Sen gick jag till sängs. Lika bra.

Idag är det en ny dag.

På en och samma dag kan livet vara både ljust och nattsvart....

Det ljusa är att jag fått lite mer att göra på jobbet - kul saker.
Jag åt en god lunch med finaste arbetskamraten J - en klok och fin ung kvinna.
Hälsade på hönsen en sväng ikväll - tror de saknat mig lika mycket som jag saknat dem.
Tog en sväng via Guldlock för att ge goda råd om packning och sånt. Jag tyckte det var ett ljust tillfälle, men jag vet inte om det var fler som tyckte det!?
Bästa bästisen S:s make skickade lite av havets guld åt oss - prima sikrom! Hösten och julen är räddad.
Det allra finaste och ljusaste idag var att Mannen gjorde en väldigt oväntad sak som betyder väldigt mycket. Jag hoppas dock att det aldrig kommer att behövas, men jag tror jag älskar honom ännu mer nu, om det nu är möjligt.

Sedan det svarta, som egentligen inte alls berör mig, men ändå.......det har drabbat en familj och säkert en massa vänner. En åländsk flicka - född 1995, samma år som Guldlock - dog idag, i cancer. Hur jävla hemskt är inte det? En artonåring som i våras fick sin yrkesexamen. Hur orättvist är inte livet?  Jag blev så bottenlöst ledsen och mådde illa nere i magen hela dagen. Hur förklarar man en sådan sak för yngre barn, och framför allt, hur överlever man som förälder?

Ta vara på livet hörni.

Sikrom från Kumlinge

Midsommarkronan hänger ute på altanen och jag borde önska alla trevlig midsommar, tjolaho-tjolahoppa över det fina vädret och vännerna som kommer idag.

Men. Jag bara gråter i solskenet. På den korta stund det tog för mig att hämta äggen i hönshuset, gå in med dom och svara i telefonen - då hann "någon" ta Faster. Tuppen skrek, Knaster satt inne i huset och skrek, men vi hann inte se någonting :-( Men borta är hon, lilla fina silverFaster. Och jag gråter, tröstlös.

Det kanske är som Mannen säger, jag ska inte ha djur, blir så otroligt ledsen när någon händer. Skit säger jag bara idag.

Ont

Vem minns inte när ett ungt tonårshjärta blev krossat (trodde/tyckte man då) och tårarna rann som ett vattenfall. När ett ungt tonårshjärta har ont idag gör det minst lika ont i ett mammahjärta, och jag önskar man kunde plåstra om det unga hjärtat och ge det en puff framåt. För där framme finns något annat, något nytt och finare.

Kära farbror båthusbyggare

"Nu ska du få arbeta ifred, jag kastar in handduken nu. I och för sig är du snart klar med ditt fina båthus men jag kan i alla fall tala om att det är slutsimmat nu. Inga fler dagar där du sitter och vinglar på taket (och skrämmer livet ur mig) och vinkar åt mig när jag simmar runt. Jag i min tur ska inte skrämma dig fler gånger genom att simma med motorsågshjälmen på mig, lovar!

Du kan sluta ruska på huvudet när jag simmar i regn och solsken, näck med foppatofflor. Jag ber om ursäkt för alla gånger jag skrämt dig med bomben, visst inte att du hade problem med hörseln (trodde det var synen), förlåt.

Det där stora röda tygskynket du sett mellan varven, var inte orolig. Det är inte sossarnas valtält utan min badrock. Inget bestående där på berget. Det kommer bara att dyka upp under höstens och vinterns bastubad då jag svalkar mig bara med en snabbis. Ja, alltså innan isen kommer. Vi ses i vår".

Berget är tömt, solsängarna bortplockade, täcket hänger i bastun och i fälggrillen ligger några förkolnade vedträn. Snart är det maj igen, eller hur?

En sorglig dag.

Det första sorgliga ska jag vara tyst om , men det andra kan jag dokumentera.

Jag trodde det började med att en älg var lika badsugen som jag, det såg så ut.

Om ni klickar på bilden ser ni älgen där i vattnet

En stund senare såg jag den i båthamnen. Gick ner och tittade, tillsammans med många andra, älgen simmade runt lite, något stressad.

Vi upptäckte sedan att den hade någon sorts tråd eller vajer både runt hornen och bakbenen.

Då ingen med behörighet att bedöva hittades togs beslutet att älgen skulle skjutas. Polis, räddningstjänst och jaktlag var överens om det då älgen såg ut att trilla omkull i vattnet när som helst, och drunkna....

Jag gick hem till stugan, tyckte det var så sorgligt. I backen hörde jag skottet. Grät en skvätt, för både det ena och andra. Mannen kom hem och berättade att älgen varit skadad länge, hade runt 20 meter telefontråd runt sig, levern var vit av stress(?) och magen helt tom. Både päls och kött var avskalat på bakbenen. Nu ska den grävas ner på lämplig plats. Jag vill tro att den kom ner till oss på stranden för att få hjälp att dö.

Jag är ändå ganska nöjd med att det inte var "vår" älg som brukar traska runt altanen, honom vill vi ha kvar. Sen kan jag tala om att brandmän är snygga, åtminstone två av dem. Mums säger jag bara!

Livet varar inte för evigt

Under middagen med bästa bästisen S fick jag dåliga nyheter.
Jorden slutade att snurra för en kort stund och jag backade drygt trettio år tillbaka i tiden.

När jag var sexton år och just hade flyttat till Mariehamn hade jag flera kompisar som var lite äldre, speciellt ett gäng gillar som var arton och hade körkort och bil, det var viktigt för oss tjejer ;-)

En av dom var lite mer speciell än dom andra. Galnare, roligare, snällare, tokigare, dansade gärna men skumt, skrattade med hela kroppen och ögonen hade en gen från djävulen själv. Hans gamla Ford Taunus rullade nästan dygnet runt, när den rullade. En hjälpsammare kille var svår att hitta och jag önskade så att han skulle träffa kvinnan i sitt liv.

Åren gick och han hängde med trots att han jobbade långa turer ute på sjön. Han var med när jag gifte mig, han fanns där när jag skilde mig och även efter det, även om det blev mer sporadiskt, ibland bara julkort eller ett sms.

Ikväll har jag suttit i den kalla vinden på det kalla berget och tittat ut över havet. Tänkt tillbaka, låtit varma tårar rinna och kommit ihåg glada, tokiga och ofta onyktra galenskaper som jag delat med honom.

Jag kommer aldrig mer att träffa honom. Hans hjärta gav upp. I ett annat land, ombord på hans arbetsplats, helt plötsligt. Inte femtio år fyllda men redan borta. Livet är orättvist, och bra mycket tråkigare för oss som är kvar. Vila i frid Janke.

Två anledningar till att jag ligger lågt.

1.

Datorn är upptagen. Totsie har tagit över.

2.

Jag är ledsen. Jag är förtvivlad. Förvånad, förbannad, besviken och orolig. Förstår inte riktigt vad som händer, men ont gör det, mycket ont, i hjärtat. Måste fundera. Måste landa och komma tillbaka, på nåt sätt. Fysiskt mår jag hyfsat bra, tack ni som frågat och peppat, bedövningen sitter i princip där den ska. Sköt om er.

Man vet ingenting om morgondagen.

På lördag ska vi på begravning. Vi har vetat om det en dryg vecka och ställt in oss på det. Mannen sörjer, han känner kände personen bäst, jag har träffat honom några gånger och tycker att världen förlorat en trevlig och hjälpsam prick.

Tidigt i morse ringde telefonen. Världen stannade en kort stund och allt blev svart. Luften tog slut, hjärnan fick kortslutning och tårarna värmde kinden. Nu ska vi på begravning även följande lördag. Två stycken på årets första månad. Skulle inte det här vara det året?

Efter jobbet har jag tillbringat ett par timmar hos en god vän som nu blivit änka. Ensam. En härlig kvinna som levt tillsammans med en lika härlig man i 43 år. Vi kramades, vi grät, vi pratade. Jag var orolig för en massa saker. Praktiska, ekonomiska och känslomässiga. Hur ska hon klara ensamheten?

Jag har lovat mig själv att komma ihåg henne även efter den första tiden. Komma ihåg att det är roligare att äta med sällskap än ensam, även på vardagar. Tjata om att jag, som har körkort och bil, kan hjälpa henne, inte bara nu. Komma ihåg att en blomma på en onsdag i mars också kan värma ett ledset hjärta.

Men ikväll, och kanske nån dag framåt, ska jag krypa ihop i en hög i soffan och låta tårarna rinna. Passa på att gråta för elände som varit den senaste tiden, just nu, och kanske även kommande skit. Så är det gjort. För vi vet ju ingenting om morgondagen.

Delad natt

Somnade bra igår, lite sur över att kissorna inte kommit in. Steg upp 02.30 för att ställa altandörren på glänt (Mannen gillar inte), somnade om. Steg upp 04.30, såg att talibanen låg i soffan och sov. Ut och titta på stjärnorna (läs: vattna blåbärsriset) och lade mig sen igen. Klarvaken. Började fundera på dumma saker. På jobbet jag aldrig kommer att få, på flytten som aldrig kommer att bli av, sådana saker. På vänner och så kallade vänner. Tänkte också tillbaka på filmen vi sett tidigare på kvällen, den där barnet dör i cancer. Tänkte på mina egna, började gråta, gick inte att hejda. Tänkte på allt som man kan(?) gråta till. Somnade utmattad runt 07. Drömde i ungefär samma stil.

Vaknade/blev väckt vid halv tio. Gissa på vilken nivå humöret va? Så dumt, men händer ändå några gånger i året. Råkar ni också ut för det, eller är allt bara guld och gröna skogar?

Ett år.Tuffs... In memoriam.

"Hej älskling! Idag är det ett år sedan vi förlorade dig i en oväntad och onödig olycka. Det har varit ett tungt år lilla tuffsing. Det var allra värst de första månaderna då jag grät varje eftermiddag i min ensamhet. Du vet eftermiddagarna, timmen innan tjejerna kom hem från skolan, timmen som var bara din och min. Du vaknade oftast då, kom till mig vid datorn och ville ha uppmärksamhet, kramas och kela i lugn och ro innan de andra kom hem. Sen var du "J":s kisse, hennes sängkamrat på nätterna och trogna vän på kvällarna. Hon pratar om dig ännu och saknar dig varje dag. En annan som saknat dig är Zorra. Hon sörjde dig något så vansinnigt de första månaderna. Vi måste lägga ett galler över din grav där under körsbärsträdet för hon grävde där alla dagar. Sen kom den nya och då fick hon annat att tänka på.

Den nya ja. Hon är en svart taliban som vi döpt till Totsie, fast egentligen borde hon heta NEJ! Hon har inte tagit din plats, det kan ingen göra, men vi behövde muntras upp lite och vi trodde att Zorra ville ha sällskap. Nå, så var det inte riktigt. Det tog ett halvt år innan de ens började komma överens. Den lilla talibanen är lite i vildaste laget och enligt Zorra är hon inte klok på en fläck. Nu kommer de överens, men de sover aldrig tillsammans eller tvättar varandra som ni gjorde. Zorra saknar dig fortfarande men gillar Totsie ganska bra nu, åtminstone när hon sover. Totsie alltså. Du skulle ha älskat den här sommaren med Zorra, kissorna var på stugan i 4 ½ månad.

Jag saknar din lätta, mjuka och tuffsiga kropp. Ditt lågmälda spinnande och dina lätta näspussar. Vad jag däremot inte saknar är alla kajor, kråkor och skator på köksgolvet eller fladdermössen under vår säng ;-) Men dina ljust-ljust havsgröna ögon saknar jag varje gång jag ser på fotot som husse förstorat och hängt upp på väggen i sovrummet, du vet den där du ligger ovanpå ljusslingan mitt på julbordet :-) Jag saknar dig så älskade kisse. Jag glömmer dig aldrig. Tack för fem underbara alldeles för korta år".

Tuffs 1.9.2010, kvällen innan....