Lämnade mitt rum och gick ner och lade mig i en annan säng. Fick piller, arselsärk och hushållspappersrullen. Med jämna mellanrum kommer den manlige skötaren (den enda som kan något sånär svenska förutom läkaren) och frågar:
"Du känna dig darrig nu?" Jag är ganska säker på att han menar trött, fast man vet ju aldrig vad de petat i mig. Sen kommer doktorn,
"Hej hej, det var länge sen!". Hej sa jag och jag tror att jag dreglade lite och log lite småfånigt, han såg nöjd ut i alla fall.
Sen blev det åka av till
skräckkammaren rummet där de gör TT-styrda och CT-styrda bedövningar. "Filmen" från igår lades över baken och nedre delen av ryggen. Punkterna där de skulle sticka mig målades dit med spritpenna (
herregud vad många) Bedövningskluddet för själva sticken kletades dit (stor idé...) En extra sköterska kom in och tog min hand (ryktet går tydligen), den andra började slita pappret i passliga bitar år mig. Inhalatorerna för astman ligger framför mig. Läkaren berättade hur bra det skulle gå. Två manliga skötare, samma som alla gånger, höll i mina ben. Jag började gråta.
Sen började eländet. Han stack och grävde, pratade och lugnade, grävde lite till och stack djupare. Berömde mig (?) och sa att det snart var klart. Jag grät, skrek, snörvlade, vrålade, snorade och tjöt.Vi måste ta en paus för jag skakade och hostade så, man måste ligga stilla (jo, tjena). En av skötarna sa att jag skulle tänka på positiva saker. Som vad då, frågade jag honom. Hade svårt att se nåt positivt just då. Han klappade på mitt lår och tyckte att det var positivt att en kvinna i min ålder hade så släta lår, inte en cellulit i sikte här inte! Jag vände på huvudet och tittade på honom. Han fick se en stor, rödmosig, snorig cellulit som blängde på honom. Sen fortsatte vi. Med skrikandet alltså, inte lårklappandet. Efter fyrtio minuter var det över. Sen slocknade jag.
