"J", som fyller tretton nästa månad, har ingen aning om vad lokalsinne är. Skulle inte jag ha upprepat det ordet de senaste sex åren samtidigt som jag slitit mitt hår, har hon inte ens haft en aning om att det existerar!I snart tio år har vi var annan helg kört tre mil till en och samma hamn, därifrån går färjan till pappa. Vi har kört hem från samma hamn i lika många år, och det finns bara en väg dit och därifrån. Ändå frågar hon, varje gång: "Är det långt kvar?" eller "Var är vi nu?" Då är det oftast en kilometer kvar hem, hon ser sin skola när vi åker förbi. Men, hon har noll koll! Skulle vi åka ut på "stora vägen", förbi matvaruaffären, och släppa av henne, är jag osäker på om hon skulle hitta hem! (det tar 15 minuter att gå)
Idag skulle mannen bjuda på "morsdagslunch" på stan då båda tjejerna var lediga och de är bortresta i helgen. Jag ringde hem och sa att "J" skulle göra sig färdig, klockan 12.30 skulle vi till "Arken" och äta. "Var är det?" frågar ungen. Jag trodde jag skulle explodera! Till saken hör att "Arken" är en av stadens största byggnader, ett hotell, ganska mitt i stan. Vi har ätit där, vi har simmat där och vi har åkt förbi där tre gånger i veckan året runt i sju år när jag kört henne till stallet! Hon har läst den stora skylten på väggen, "Arkipelag"! Jag försökte förklara, det är huset bredvid kulturhuset när hon var igår på skolmusik! Nej, hon visste inte. Har aldrig sett eller hört talas om. Hittar inte dit. Sen när jag hämtar henne och vi är där efter 2 minuter säger hon: "Jaha, är det de här!" Jag kan påpeka att den knappt två år äldre systern har full koll, och alltid haft.
Snälla, säg att det är fler, säg att det går om, säg att det blir bättre. Säg vad fan som helst, bara inte att hon förblir "lost in space". Säg att det finns piller åt mig om hon förblir så här.
Pandakatten, välkommen till gänget! :-)
19 kommentarer:
Hon är precis som min yngsta! På pricken och oj så kul att läsa om. Mindre kul att ha det så. Jag vet inte om det blir bättre, tycker att min yngsta som nu fyller 14 år har blivit lite bättre. Jag hoppas det. Och jag tror att det har att göra med att jag har sålt bilen och vi "tvingas" åka kommunalt till allting. Men fortfarande kommer samma fråga ibland; var är vi nu?!
Har ingen aning om sådana lokalsinnessvagheter (alltså inte sinnessvagheter som jag nu ser att det kan utläsas) kan försvinna.
Själv har jag alltid hittat överallt. Perfekt lokalsinne precis som allt annat hos mig är perfekt.
Jag kommer ihåg ansikten och namn också. Alltid.
Not.
Just lokalsinnet är hyfsat hos mig, men jag har aldrig varit bra på namn och det är fortfarnade dåligt. Kanske samma med lokalsinnet, fast jag hoppas det bättrar sig, hon är ju i en märlig ålder. Då funkade väl inte mycket om jag tänker tillbaka...
Fortsätt hoppas du. Det verkar ju inte kunna bli sämre iaf, så det kan väl bara bli bättre kan man tycka.
En kompis till mig hade en mor. Denna moder hade så rysligt dåligt lokalsinne att hon i sin hemstad lika gärna kunde gå åt fel håll från järnvägsstationen och komma vilse.
En del av bonusbarnen är lite åt det hållet. Ser liksom inte det de tittar på.
Oj, vet inte vad jag ska säga. Kanske bör hon träna på att gå kortare sträckor själv, så att hon lär sig lägga märke till olika tecken på vägen.
Hulda
Det är just det, hon går och cyklar nästan vart som helst, men sen ibland vet hon inte var hon är eller vart hon ska! Åker hon bil funkar det inte alls, vi skulle kunna säga att vi är i Danmark och hon skulle svara: "Jaha".
Min bror vad likadan!
Hon är som jag!!! Känner igen mig precis. Mellansonen är precis likadan. Det är något med bilåkandet som rör till det tror jag.
Alltså....*fundersam*, jag TRODDE faktiskt att jag var unik....men du känner ju till mitt lokalsinne också ;-)
Lugna dig Fru Venus! Min yngsta har aldrig koll utan alltid noll koll. Hon är heller inte utrustad med lokalsinne. Hon klarar att gå till skolan och lite sånt men sen serru...är det kört. Jag tror, men är inte helt säker, att det går över. Eller jag försöker intala mig det i alla fall ;D
Du och min sambo kanske skall utbyta erfarenheter? Tröstar det dig att jag berättar att: din dotter och jag .. nej, jag ids inte berätta!
:)
Jag har alltid haft uberkasst lokasinne, inte så pass att jag inte vet vart saker är eller om jag åkt där innan osv MEN.. jag kan helt plötsligt när man åker på en väg jag ALDRIG innan åkt på säga "här har jag ju varit förr" fast jag verkligen aldrig har det.
Undra om det finns ett liv innan detta? för jag är HELT HUNDRA PÅ ATT JAG HAR ÅKT DÄR INNAN OCH VARIT DÄR OCH DÄR. Men mamma säger att jag absolut INTE INTE INTE har det!! Skumt äre iaf!
ps. det blir nog bättre med åren, traggla på ;)
Min man hittar inte tillbaka parkeringshuset, där vi ca en halv timma innan parkerat bilen, ett parkeringshus som hänger ihop med och tillhör varuhuset vi ibland besöker.....tyvärr har jag inte sett tecken på någon bättring under alla år.....sorry, att detta inte var till någon hjälp. Sägas kan dock att han klarat sig ganska bra i livet hittills (han har t ex träffat mig......) kram
Jag är ledsen att säga det, men på mig har det där inte gått över och det kommer nog aldrig att göra det. Nu ska vi se om jag hittar hem i dag...
Min mellanson var likadan i den åldern men i hans fall tror jag det mest berodde på lathet och nonchalant,orkade inte bry sig liksom... Han är bättre nu men kommer nog alltid vara extremt bekväm och lat av sig, precis som sin far. Honom skiljde jag mig ifrån men sonen är ju alltid sonen ;-)!
Ha en härlig helg! Malin
( www.cannolisblogg.se )
Brossan är likadan :) Han kör dock lastbil så han har tvingats att lära sig att minnas saker och ting :)
Oj! Känner igen mig precis! Är 44 år nu och får nog anse mig som "lokalsinnedyslektiker".Kan faktist gå vilse i en hiss... Man liksom inte tänker på var man åker och hur det ser ut,fast jag bestämmer mig för att verkligen titta och lägga på minne var jag åker så är det plötsligt borta hur jag kom från punkt A till punkt B.För övrigt anser jag mig vara en ganska intelligent kvinna. Det är synd om henne för det ställer till problem i livet. Hoppas det går över!
GPS till tjejan?
Min Tvåa var likadan! Liiite bättre nu...om det kan vara nån tröst.
Jag antar att du INTE vill höra att jag fungerar så än idag. :)
Skicka en kommentar