Tom.

Jag är tom. Tom på kraft, ork, tårar och ilska. Tom och trött. "L" ligger inne i hytten och sover. Lite lugnare och mätt i magen efter nästan ett dygn utan mat. Så skönt att sjukhuset, mot alla sina principer, släppte hem oss. Nu behöver jag inte peppa mera. Hålla masken och vara uppåt. Räkna upp bra saker som finns, trots allt. Nu kan jag tjuta och sura. Skulle jag inte sitta i korridoren utanför hytten skulle jag ta ett ordentligt glas vin, men det finns risk för att vaktmännen ger mig en annan sorts hytt då. Skulle jag inte ha en sovande dotter i hytten och inte behöva köra bil i morgon bitti kl. 04.30, ja då skulle jag gå upp i baren och ta två av varje röd paraplydrink som de har på drinklistan.

Nu vill jag hem. Till mannen och lilla "J". Till fågelmördande kissor och egen säng. Jag vill berätta om kärringen vid taxistationen som var så jäkla taskig mot mig idag. Det blev lite stressigt när vi skulle ta oss till färjan (jag glömde min medicin, ja), så jag började hosta och fick en lindrig astma attack. Hostade, pep och väste som en tok. Då kommer en kärring fram och nyper mig i armen och säger: "Rök mera!" Det var precis vad jag behövde. Hoppas följande taxi körde över henne i misstag. Förlåt.

Jag vill hem till "vårt" sjukhus där de ska få en blåslampa i aktern så de sätter lite fart med "L":s "nya" elände. Nya, friska tag! Jo tjena... Skulle det råka komma en notis i en tidning, eller om någon av era vänner berättar att det sett något konstigt på sin kryssning, så är de mig de sett. En gammal, grådassig kvinna med röda ögon, snorig näsa, skavsår på fötterna och inhalatorn i mungipan. Noll frisyr, olja (?) på kjolen, foten stor som en melon, alla bildäck synliga i en för liten T-shirt, och sitter och gråter i en hytt korridor. Japp, det är jag. Ogifta Fru Venus.