Min lilla stjärnöga, "J", som lever för sina hästar, har klarat sig bra dessa tio år som hon har ridit. Redan tidigt fick hon lära sig att man måste bli avkastad hundra gånger innan man blir en bra ryttare, så hon har fortsatt klättra upp på hästryggen, bitit ihop och försökt hålla tårarna tillbaka när det gjort ont.
Nu är hon tretton, rider i princip på heltid och har lärt sig en massa. Det är hela ett och ett halvt år sen som hon senast blev avkastad. Nu är hon modigare och vill testa nya gränser. Idag ville hon testa att hoppa lite högre (110) med ett varmblod, en tidigare galopphäst. Vi kan säga som så att dottern och hästen inte hade samma planer. Men "J" hoppade upp i sadeln igen efter att ha blivit avkastad. Först en stund senare när banan var hoppad och ägaren tagit hand om hästen, då kom verkligheten ikapp.
Adrenalinet försvann ur kroppen, kroppen ömmade, såren sved och den där lilla ilningen av rädsla som jag tycker att man ska ha med så stora djur, den kom ikapp. Jag är så ledsen att jag var ett halvt hav och flera timmar från henne, men ändå glad att hon ville ringa och prata. Undrade om jag hade tid...(herregud..!) Lite ledsen, mycket chockad, hela kroppen skakade och hon visste inte riktigt vad det var som hände med henne.
Vi pratade om det och jag tyckte hon gjort helt rätt och förklarade varför reaktionen blev som den blev och kom först senare. Hon lugnade ner sig. Jag ville bara hålla om, krama hårt, men det gick ju inte. Nu är hon hemma igen, trött och blåslagen ligger hon i sängen med det ljusa håret utspritt över kudden. I sådana stunder önskar jag att hon samlade på frimärken i stället. Och att vi inte bodde på ett gytter av olika öar.
15 kommentarer:
Nä men så trist. Skönt att det ändå gick ganska bra. Du får krama henne lite extra.
....nu rinner en liten tår på min kind....de ljusa håret utspridd på kudden....skrivet av en kärleksfull mamma. Ta hand om varandra!
Åh... mammahjärtat värker!
Åh, det finns ingen som "vet", "läser" och "tyder" så bra som en mamma. Jag är snart 40 och får fortfarande samma tröst och stöd av min. Fint!!
Usch så jobbigt-vet inte om min navelsträng varit tillräckligt elastisk för sånt. Ont i hjärtat bara av att läsa...
Åh..Var hästtjej som din dotter-jag förstår precis hur hon känner. Nu är jag mamma-precis som du-och jag förstår precis hur du känner..
(hoppas att du mår bättre efter nålprocessen-den var inte att leka med-seriöst stackars dig!)
Men åååh, förstår att du vill krama lite extra!!
Krama varann från mig med :)
Ja, huuu, det är stora djur med stora egon och mycket vilja....stackars lilla stumpan!
Jag ser från volleyn att Fru Venus har en röd Marimekkoväska - fint! Och att du ser glad och käck ut där du sitter och viftar glatt! Med det där håret intíll dig - är det sant, kan man ha en så tjock fläta....! Absolut ursnyggt!
Kramar
Å vad jobbigt, precis just då vill man ju krama och hålla om, inte sen, eller ja sen också men mest just då vill man finnas där. Men skönt att hon är hemma nu. /Kram
Lilla J och en av livets många hårda törnar. Hur höga är de högsta hinder man kan hoppa? Hon kommer att klara dem!
En mamma som tröstar är guld värd och så även en dotter som vill ha tröst.
Ta hand om varandra.
Kram Viola
Inte roligt alls, men hon visar stor tapperhet för att vara så ung!
:)
Ahw..aj aj aj KRAM!
Huvva!Min egen 9 åring ääälskar hästar. Och rider. Hennes pappa får följa med till ridskolan, dels för att jag är allergisk men mest för att jag har hjärtat i halsgropen när jag ser henne skumpa runt på dessa stora djur. Jag vill inte förstöra det roliga för henne genom att stå och bita på knogarna...
Tur att allt gick bra för er. Kram
Ridning är en av de farligaste sporterna. Men det tänker man inte på när man sitter där uppe. Skönt att det gick bra
Skicka en kommentar