Jag har en kompis...

......som råkar ut för lite....saker som jag tänker berätta om lite nu och då.

I tisdags påminde bästa bästisen S mig om en sak som hände en kompis för länge sedan, närmare bestämt hösten 1997. Eftersom jag tycker synd om min kompis önskar jag nästan att jag aldrig kommit ihåg just den här händelsen.....Men.

Hösten 1997 var min kompis hemma med två barn under två år, mannen jobbade på sjön och var i princip aldrig hemma. Det var tufft, det var jobbigt, det var ensamt och barnen var gnälliga. Berättade hon alltså. Trött var jag hon också. En eftermiddag såg hon att det stannade en bil på parkeringen och en man med ett långt rör under armen började gå upp mot huset.

Helvete! Han skulle säkert kolla TV licensen! Var den betald? Nej, nej, den låg i högen onödiga utgifter. Vad fan skulle hon göra? Ungarna skrek i högan sky, det passade bra just nu. Snabbt som ögat låste hon ytterdörren, sprang in i vardagsrummet, slet ur TV kablarna ur väggen, greppade tjock TV:n på 28" och bar den genom vardagsrummet, hallen, köket och grovköket, in i bastun. Lämnade den svajandes på bastulavan, smällde fast dörren, torkade sitt svettiga illröda fejs, tog en av de skrikande ungarna under armen och öppnade ytterdörren där det knackat ihärdigt en bra stund.

"Hej! Hoppas jag inte stör, men jag kommer från Botnia Foton och undrar om ni är intresserad av att köpa ett flygfoto på ert hus?", säger mannen och börjar öppna röret för att ta ut ett ihoprullat foto.

Vad i helvete!! Har jag släpat ut TV:n i bastun för en försäljare!? Tänkte min kompis alltså. Och vet ni vad? Hon blev så förbannad att hon skällde ut mannen, förklarade vad hon just gjort och tvingade sen mannen att bära tillbaka TV:n till vardagsrummet. Han gjorde det. Och min kompis, hon köpte inget flygfoto.