söndag 25 september 2011

Delad natt

Somnade bra igår, lite sur över att kissorna inte kommit in. Steg upp 02.30 för att ställa altandörren på glänt (Mannen gillar inte), somnade om. Steg upp 04.30, såg att talibanen låg i soffan och sov. Ut och titta på stjärnorna (läs: vattna blåbärsriset) och lade mig sen igen. Klarvaken. Började fundera på dumma saker. På jobbet jag aldrig kommer att få, på flytten som aldrig kommer att bli av, sådana saker. På vänner och så kallade vänner. Tänkte också tillbaka på filmen vi sett tidigare på kvällen, den där barnet dör i cancer. Tänkte på mina egna, började gråta, gick inte att hejda. Tänkte på allt som man kan(?) gråta till. Somnade utmattad runt 07. Drömde i ungefär samma stil.

Vaknade/blev väckt vid halv tio. Gissa på vilken nivå humöret va? Så dumt, men händer ändå några gånger i året. Råkar ni också ut för det, eller är allt bara guld och gröna skogar?

13 kommentarer:

Fröken Hulda sa...

Fina Venus!
Guld och gröna skogar ser jag bara när jag åker till "Snåret" som jag gjorde igår. Annars har det här varit året från helvetet men jag ska INTE uppdatera dig... för har du läst vet du. Och än är det inte slut. Men jag lever, är "frisk", dottern har det bra, jag har vänner här och IRL, en katt som blir glad när jag kommer hem, en kollega med bröstcancer som äntligen orkar skrika ut sin ångest. Livet är INTE guld o gröna skogar. Den som påstår det har väl levt hela livet på en räkmacka... och har säkerligen jävligt låg EQ

Lippe sa...

Det där med att drömma och sedan ta med sig humöret/känslan in i det vakna är skitjobbigt! Ingen har förståelse för att man går omkring och är misslynt över en dröm!
Jag har nog aldrig träffat någon som tycker att livet bara är guld och gröna skogar och jag tror att en sådan människa vore sjukt ointressant! Inte alls som du då!! ;)
Kramar om dig, vännen ♥

Renée sa...

Jag kan ibland (läs väldigt sällan) bli så där ledsen över hur mitt liv har blivit. Inte fasen hade jag tänkt mig att jag skulle bli sjukpensionär vid 36 års ålder... Oftast är jag ledsen när jag tänker på allt som mitt barn missar på grund av mitt handikapp. Tror att alla har sådana dagar ibland, alla har nog något som de är missbelåtna med eller ångrar i sina liv...
Ha det bra och tack för att du finns, KRAM!

Anonym sa...

Uj uj uj vilken natt din stackare...

/Tantaluran

Singelmamman sa...

Nä, guld och gröna skogar är det inte här, inte alls! Har i princip skrivit samma sorts inlägg som du, inser jag. Vaknade också med ett jobbigt humör. Försöker tänka bort det nu med bloggläsande och lite Wordfeud spel. Det sista är kul. Jag lovar. Kanske jag ska facebooka lite sen, också. Kram!

Fru Gårman sa...

Alltså, jag tror inte jag behöva svara nåt va? :)
Stooor bamsekram!!! ♥

Malde sa...

Nä, jag tänker inte heller svara. Men jag lever i alla fall, det får vara bra så.

Stora varma kramar till dig, Fru Venus! <3

Livet innan Liten sa...

Näe, gudarna ska veta att livet stundtals suger! När "muren" är nere och jag för en kort stund inte skyddar mitt innersta så brister det även för mig, alla sorger, rädslor och annat obearbetat får fritt utlopp, för en stund. Jag tror det är ett sätt att bearbeta för att orka gå vidare. Kram!

Tina sa...

Oj en sån natt.... Men du är inte ensam om dom, för även folk utan barn kan uppleva såna. Oftare.....

Tant Björn sa...

Grät en skvätt senast i morse faktiskt.
Björnkram!

Ezter sa...

Nä, inte guld och gröna skogar! Men ibland händer det att jag stannar upp och tänker på det som faktiskt är bra också :) En vän sa en gång :Glöm inte att räkna alla dina välsignelser. Det är så sant, men svårt att se dem ibland! Helst efter en sådan natt som din1

Shamrock sa...

hmmm då ska jag inte äta blåbär hemma hos dig

Ann-Britt sa...

Snälla du, som sagt tidigare..Programmera inte dej negativt..tankens kraft...
Varma hälsningar från Ann-Britt.