onsdag 1 februari 2012

Bok 1 - utdrag ur kap 2/2

"När jag har tömt hela min garderob på kläder som skulle kunna passera som gymkläder, är det bara att konstatera att det är för drygt trettio kilo sedan de passade. Det är inte bara det att allt sitter som korvskinn, det mesta går inte på överhuvudtaget. Den största ringen, traktordäcket som sitter mellan bilringarna, blir liksom utan några kläder alls. Dessutom ser man genom det tunna tyget konturerna av bilringarna, och av cykelslangen med punka, den som ligger längst ner, ovanför muffen.

Varför är inte träningskläder lösare plagg i ett kraftigare tyg?

Efter lite rotande hittar jag en svart t-skjorta, som det står Trailer på i gult och orange. Den vann jag på en mässa en gång, men den hamnade längst in i skåpet, eftersom den var storlek XXL och alldeles för stor för någon av oss. Nu är den däremot lite i snävaste laget. Och att det står Trailer på bröstet känns inte riktigt så där jättekul, men man tager vad man haver.

Som byxor – eller låt oss kalla det tights – måste jag dessvärre ta ett par av Kennys helsvarta långkalsonger och får hoppas att ingen kommer att se utgången för Petter-Niklas på framsidan. Men t-skjortan borde hänga över. Om jag inte lyfter på armarna. Eller om jag stannar hemma.

Vid det laget är det dags att äta något och att skriva listor. Med magen full av makaronilåda med kött och ost, ett par knäckemackor och tre glas mjölk bestämmer jag mig för att ta mätandet imorgon. Jag bestämmer mig också för att jag inte ska äta mer denna dag.
Med vattenflaskan i högsta hugg – jag minns från tidigare att man blir törstig – och kläderna i en plastkasse går jag ner till parkeringen och kör iväg för att möta Lena. Det här blir nog riktigt bra, tänker jag. Hur svårt kan det vara att hoppa upp och ner på en bräda som är tjugo centimeter hög? Nemas problemas!

   ”Har du kört bil hit?” frågar Lena missnöjt. ”Det tar bara femton minuter för dig att gå, och då är du färdigt uppvärmd.”

Jag rycker på axlarna och gör en liten grimas. Samtidigt ser jag mig omkring och får syn på alla 38:or som kommer gående mot gymmet. Snygga träningsjackor och märkesväskor med säkert lika snygga träningskläder. Och skor. Själv hade jag tänkt skutta på lite i mina tennissockor. Ja, jag menar, hur hård är en step-up bräda i plast? För övrigt äger jag inte ens ett par träningsskor.
Jag känner en klump i magen som börjar växa, och jag tror inte att det är makaronilådan."

10 kommentarer:

Singelmamman sa...

:-)

Ezter sa...

Kan känna hur hon känner sig, stackars människan! Så där är det att gå på "gympa".

Singelmamman sa...

Jag kan hålla med Ezter. Men jag brukar låtsas att jag är ensam på gymmet. Går så där kan jag säga. Och inte alls i förrgår när det luktade så illa i en av lokalerna att jag mådde illa.

Ting sa...

Usch, jobbigt.
Känner igen känslan så väl!

Tant Björn sa...

Uuu, jobbigt! Därför går jag aldrig på gym.
Men bra där att så många känner igen sig. Blir en bra bok :)

Shamrock sa...

mera mera

Fru Gårman sa...

ja, mera! Ut med boken på marknaden bara! :D

Birthe sa...

Nu har jag läst det du skrivit och undrar bara varför gör du annat?
Nu har du fångat i alla fall mig..
Jag vill läsa mer!!
Kram

Viktnedgangsomfunkar sa...

Jag vill läsa mer!
Gud vad bra du skriver, nu är jag nyfiken på fortsättningen :)

Mary sa...

Första gången jag är inne på din blogg och tittar. Du skriver vrkligen bra, igenkännande och roligt.
Återkommer absolut! :)