måndag 12 mars 2012

Bok 1 - kap 8/1


”Nu ska vi äta snart, men först vill jag ge min present och säga några ord till Anna!” Lena ställer sig upp och i handen håller hon ett litet paket, ett riktigt litet. Varför ska alla bantarpaket vara så små? Inte för att jag vill ha en motionscykel eller så, men jag gillar stora paket.

”Som du säkert förstått, så vill vi alla här hjälpa dig i kampen mot kilona. Vi kommer att peppa dig och kom­ma med dig på dina promenader och träningar. I mån av tid kommer vi också att handla och äta tillsammans med dig, för att hjälpa dig att motstå frestelser.”

Lena ser ut, och låter, som om hon skulle tillkännage årets nobelpris i litteratur. Av någon anledning så kän­ner jag inte några positiva vibbar av den här fö­re­läs­ning­en, eller presenterna heller för den delen. Men det är väl bara att stå ut, för hur mycket värre kan det bli? En present kvar och sen blir det mat!

”Det här är min present till dig, Anna, och du ska veta att jag vill ditt bästa.” Det låter olycksbådande, men jag tar emot det lilla paketet och öppnar det direkt.
”Var försiktig!”, säger Lena. ”Det är ett litet kort med också.”
I det minimala paketet ligger ett litet inplastat kort. Det är ett halvårskort till simhallen. I ett halvt år måste jag gå dit minst en gång i veckan på vattengympa. Cirka tjugofem gånger ska jag plågas i ett tvåmanstält i lycra med ett gäng fotomodeller. Tack!
”Man får gå tre gånger i veckan på det här kortet”, säger Lena förnöjt.
Oj, förlåt mig, tusen tack, Lena!
”Se efter nu vad det är i den lilla asken”, säger hon sen och nästan hoppar av iver.

 Jag öppnar den lilla kartongen och i min hand får jag en liten plastsak med digitala siffror. Den är i storlek med en tändsticksask och säger mig absolut ingenting.
”Det är dina nya stegmätare”, säger Lena och sliter den ur händerna på mig.
 Min nya stegmätare? Som om jag skulle ha en gam­mal då. Vart ska den stega iväg då, om jag får frå­ga? Ut ge­nom dörren, om jag får bestämma. Tillsammans med allt det andra jag fått, med undantag för presentkortet. Det här liknar inte någon födelsedag jag tidigare firat. Inte ens den jag hade samma år vi skildes, och den var gans­ka bedrövlig. Men inte värre än vad den här dagen har varit.

”Du ska fästa den här i ditt bälte och satsa på att gå minst tiotusen steg per dag. Du kommer att rasa i vikt!” Lena är ivrig, och det är ju tur att någon är, för jag är det inte!
Tiotusen steg, hur länge tar det? En kvart? Kanske en halvtimme? Jag har ingen jävla aning, jag har aldrig räk­nat mina steg. Gud, vad trött jag är. Och hungrig.

”Se inte så sur ut, Anna!” Lena börjar låta irriterad igen. Hon är säkert röksugen. Rätt åt henne. ”Det här är väl en bra grej? Då vet du hur mycket du ska gå. Vad är det som är fel?” frågar hon och ser stint på mig.
”Du har glömt en viktig sak”, säger jag. ”Jag kan inte ha stegmätaren i ett bälte, för jag använder inte bälte. Jag äger inte ens ett bälte. Det finns inte två meter långa bälten, så inte ens du kan köpa ett åt mig!”
Det blir helt tyst en stund, sen säger Maria: ”Nu tycker jag att vi äter lite!”, varpå alla tacksamt rusar in i köket och börjar duka fram på köksbordet."

3 kommentarer:

Ellen sa...

Du är och förblir en succé!

Shamrock sa...

Jag har alltid stegräknaren i BH:n - bara ett tips asså

Maria sa...

Keep it coming är du snäll!