”Nu ska vi äta snart,
men först vill jag ge min present och säga några ord till Anna!” Lena ställer
sig upp och i handen håller hon ett litet paket, ett riktigt litet. Varför ska
alla bantarpaket vara så små? Inte för att jag vill ha en motionscykel eller
så, men jag gillar stora paket.
”Som du säkert
förstått, så vill vi alla här hjälpa dig i kampen mot kilona. Vi kommer att
peppa dig och komma med dig på dina promenader och träningar. I mån av tid
kommer vi också att handla och äta tillsammans med dig, för att hjälpa dig att
motstå frestelser.”
Lena ser ut, och
låter, som om hon skulle tillkännage årets nobelpris i litteratur. Av någon
anledning så känner jag inte några positiva vibbar av den här föreläsningen,
eller presenterna heller för den delen. Men det är väl bara att stå ut, för hur
mycket värre kan det bli? En present kvar och sen blir det mat!
”Det här är min
present till dig, Anna, och du ska veta att jag vill ditt bästa.” Det låter
olycksbådande, men jag tar emot det lilla paketet och öppnar det direkt.
”Var försiktig!”,
säger Lena. ”Det är ett litet kort med också.”
I det minimala
paketet ligger ett litet inplastat kort. Det är ett halvårskort till simhallen.
I ett halvt år måste jag gå dit minst en gång i veckan på vattengympa. Cirka tjugofem
gånger ska jag plågas i ett tvåmanstält i lycra med ett gäng fotomodeller.
Tack!
”Man får gå tre
gånger i veckan på det här kortet”, säger Lena förnöjt.
Oj, förlåt mig, tusen
tack, Lena!
”Se efter nu vad det
är i den lilla asken”, säger hon sen och nästan hoppar av iver.
Jag öppnar den lilla kartongen och i min hand
får jag en liten plastsak med digitala siffror. Den är i storlek med en
tändsticksask och säger mig absolut ingenting.
”Det är dina nya
stegmätare”, säger Lena och sliter den ur händerna på mig.
Min nya stegmätare? Som om jag skulle ha en
gammal då. Vart ska den stega iväg då, om jag får fråga? Ut genom dörren, om
jag får bestämma. Tillsammans med allt det andra jag fått, med undantag för
presentkortet. Det här liknar inte någon födelsedag jag tidigare firat. Inte
ens den jag hade samma år vi skildes, och den var ganska bedrövlig. Men inte
värre än vad den här dagen har varit.
”Du ska fästa den här
i ditt bälte och satsa på att gå minst tiotusen steg per dag. Du kommer att
rasa i vikt!” Lena är ivrig, och det är ju tur att någon är, för jag är det
inte!
Tiotusen steg, hur
länge tar det? En kvart? Kanske en halvtimme? Jag har ingen jävla aning, jag
har aldrig räknat mina steg. Gud, vad trött jag är. Och hungrig.
”Se inte så sur ut,
Anna!” Lena börjar låta irriterad igen. Hon är säkert röksugen. Rätt åt henne.
”Det här är väl en bra grej? Då vet du hur mycket du ska gå. Vad är det som är
fel?” frågar hon och ser stint på mig.
”Du har glömt en
viktig sak”, säger jag. ”Jag kan inte ha stegmätaren i ett bälte, för jag
använder inte bälte. Jag äger inte ens ett bälte. Det finns inte två meter
långa bälten, så inte ens du kan köpa ett åt mig!”
Det blir helt tyst en
stund, sen säger Maria: ”Nu tycker jag att vi äter lite!”, varpå alla tacksamt
rusar in i köket och börjar duka fram på köksbordet."
3 kommentarer:
Du är och förblir en succé!
Jag har alltid stegräknaren i BH:n - bara ett tips asså
Keep it coming är du snäll!
Skicka en kommentar