torsdag 7 juni 2012

En berättelse om ett jävla altanbygge.

Kapitel 1.
Det gamla eländet ska rivas. Det fixar Mannen, slita, riva, bända och böka är Mannens melodi, speciellt om man får skita ner sig ordentligt, gärna med nya vita t-skjortan på sig.

Kapitel 2.
Det nya virket, som kostar en större förmögenhet levereras. Det levereras nere vid båthamnen. Ska alltså bäras upp. Av oss. Väger ton. Cirkus 1 km långt - sammanlagt. Helvetesgöra uppför helvetesbacken.

Kapitel 3.
Yrkesbyggare kommer och fixar underlaget. Borrar i berg, blandar cement, mäter och väger(?) och får grunden/stommen på plats. Förutom en liten stenbumling. Ett litet sketet berg som är i vägen. Piis off kejk. Typ.

Kapitel 4.
Vi kör med snigeldynamit, slår med slägga, hyr borr, lånar borr som går sönder, mera snigeldynamit, slår med slägga, eldar en hel dag på berget varvat med kallt brunnsvatten, slår med slägga, hyr en borr som går sönder, slår med slägga, spottar och svär, bänder med järnspettet, och se på fan, eländet lossnar till slut:


Nu är den sista biten borta, inte större en 30 x 30 cm, men det har jävlats med oss i flera veckor. Vad den har kostat vågar jag inte ens tänka på......  Har den inte lossnat har det blivit "Grevinnan och betjänten" varje gång vi sku gå till dasset. Nu står eländet ganska stilla då min arm ska vara helt stilla. Fortsättning följer...

5 kommentarer:

Märta sa...

Visst är det typiskt när man tror att något ska gå på en tjillevipp att göra! :)

Ezter sa...

Ja,konstigt det aldrig kan flyta på bra!

Fröken Hulda sa...

Även om det var mycket elände och motgång i inlägget kände jag dagens sista leende i mitt slappa och trötta ansikte

Kram

Gafflan sa...

Skulle kunna skriva en hel roman om snigamit för det var så vi tog bort hela berget som vårt nybygge står på men det tänker jag inte göra mer än att det tar tid att jobba med det, där av smeknamnet "snigeldynamit". ;D
Kram.

Madeleine sa...

Ojojoj! Stenj*vel! Kan se dig snubbla varenda gång...
Attans tur att den gav med sig till slut.
Kramkram!