måndag 20 augusti 2012

Dallas - då.

På den tiden Dallas hade premiär första gången, på åttiotalet, då var fredag kvällarna heliga! Jag friade med flickornas far då och åkte färja ut till skärgården varje helg. Jag hann bara komma fram och stiga in i mina blivande svärföräldrars hus, sen började spektaklet.

Alla (sex personer) hade egen plats, svärfar närmast TV:n då han inte förstod engelska hörde ganska dåligt, svärmor i fåtöljen på andra sidan, hon hade bara ögon för Bobby med snygga(?) frisyren. Vi fyra ungdomar trängdes i soffan och på en fotpall. Min blivande svåger var varje avsnitt lika förundrad över att tyngdlagen inte gällde Pamelas framtunga behag. Min blivande man satt i smyg och dreglade över Lucy med de tighta jeansen långa blonda håret. Svärfar var bekymrad över Sue Ellens dryckesvanor (inte JR:s?) och hade många goda råd - åt henne.

Om min blivande svägerska (då alltså) fluktade över nåt speciellt vet jag inte, vi var liksom inte från samma planet - vad det än gällde. Jag funderade mest på om Miss Ellie var riktig eller en kisande gråhårig docka? Och mest funderade jag på om min andning var tyst nog och om man vågade säga att det brann i pannrummet (typ) - för prata, det fick man inte! Inte ett knäpp fick sägas medan Dallas visades, med undantag för svärfar som kunde ha en halvt obegriplig kommentar ibland.

Efter programmet skulle avsnittet analyseras och man skulle komma med kvalificerade gissningar om vad som skulle hända i nästa avsnitt. Roligast under dessa samtal var gissningsleken - vem pratade svärisarna om? Engelska namn var inte riktigt deras grej om vi säger så. Jag väntade mest på stunden då vi fick börja prassla med chipsen, jag ville hinna först till dill- och gräslöksdippen, den blev så geggig sen.

Jag ska titta en sväng ikväll - bara för att känna efter om jag kommer ihåg vad alla tyckte var så speciellt då?

8 kommentarer:

Madeleine sa...

Hahaha! Vilken underbar beskrivning!
Vi såg alltid Dallas i sommarhuset i Båstad. Jag låg på överslafen i våningssängen och vilade framtänderna på fotplankan för att orka hålla huvudet uppe. Tv:n (svart-vit) stod nere på skrivbordet i mitt och syrrans rum... Och jag ÄLSKADE Pam´s hår!!!!

Sv: Tack söta för gulliga kommentarer. Penicillin är mirakelmedicin, och jag börjar så sakteliga återvända till de levandes skara.. ;D

KRAM!!!

Ezter sa...

Jag ska titta, just för att det verkligen var så BRA!Och då tittar jag väldigt sällan på tv, men Dallas, det är Outstanding!

Åsa Hellberg sa...

Ja, jag ska också se det första avsnittet.

Singelmamman sa...

Jag har ingen relation till Dallas. Såg nog bara enstaka avsnitt. Kommer nog missa det även denna gång.

Evas Kvarnaro sa...

En väldigt kul beskrivning, men kanske inte så kul att vara i.Jag menar att inte få knysta ett ord, men alla är vi olika. Jag glor sällan på Tv särskilt på sommaren,
men Dallas är ett måste. Nog vill vi veta hur de gamle ser ut m.m.

Men oj då så mycke kantareller,nej har inte plockat ett enda, är ingen
plockare, får ont i huvudet när jag
går böjd länge,men äter dem gärna.
Må gott / Eva

Malla sa...

jag minns dallastiden. hemma hos mamma, uppkrupna i soffan. sen bums i säng :)

mariagunilla sa...

Jag växte upp i Frankrike och där dubbades Dallas! JR hade världens manligaste röst på Franska. När vi kom hem till Sverige och fick höra hans något gnälliga röst skrattade vi ihjäl oss!
Den första engelska tjocka boken jag läste var DALLAS.
Jag var nog hooked.

evasol sa...

Ja de knäpptysta tv kvällarna med svärisarna kommer man ihåg.Försöken att få en pratglad 8åring tyst med godis ,men pappret prasslade ju så hemskt..