torsdag 15 november 2012

Blir det så här sedan?

När vi flyttade in till staden i slutet av september kändes det väldigt konstigt då Guldlock flyttat hemifrån under sommaren. Till slut vande vi oss vid att vi bara var tre vid middagsbordet (och två på...), vande oss men det känns så där.

Nu har Blåöga varit på prao i Sverigelandet i en vecka, kommer hem på söndag. I Sverigelandet har hon även tänkt fortsätta sina studier i augusti. Japp, min hjärna har registrerat det, men inte mitt hjärta.

Jag har mellan varven - under åren - tänkt mycket på hur lugnt och skönt det kommer att bli när tjejerna flyttat till sina studieorter. Lugnt, ingen kö till badrummet, inga kläder på golvet, all mat som serveras duger, ingen som tar upp halva soffan (ja, förutom Mannen då), ingen oro över hur det är i stan när vi bor ute på stugan. Vi skulle planera och resa med ännu kortare varsel, ha "bloggkärringar" på besök lite hur som helst och kunna gå på toaletten på kvällarna i bara mässingen utan att någon vrålar.

Men. Det är inte alls kul. Lugnt, ja, men inte kul. Det är tomt, ensamt och tråkigt. Ingen som babblar och berättar, bakar världens godaste kanelbullar eller överraskar med middag. Ingen som kommenterar att jag har fin tröja eller snyggt formade(?) ögonbryn. Ingen som lämnar topz på badrumsgolvet eller disk på matbordet.

Någon har gärna fått tala om att livet ändras igen efter sexton år, men inte till det bättre.
Hur fan ska jag klara mig?

6 kommentarer:

Per A sa...

Usch. Jag har redan funderat på hur det kommer att bli i huset efter ungarna även om jag har många år dit

Singelmamman sa...

Det går. Tror jag alldeles bestämt. Men jag har ju tränat lite.

Shamrock sa...

Jag har inte kommit dit än. Jag drömmer fortfarande om lugnet och har förtränger saknaden

Elle sa...

De stora killarna ser jag knappt längre. De kommer i stort sett bara hem för att sova och byta kläder. Men jag har ju ett par år kvar med de "små".
Har också nyligen funderat på hur det blir när alla flyttat ut... :/

Gafflan sa...

Klart det går. Nu har ju inte mina flyttat hemifrån än...
Kram

Christina sa...

Det var med blandade känslor mina flyttade. En del av mig ville vinka hejdå med båda händerna. Den andra delen som är liiiite starkare ville att de skulle bo kvar. Båda flyttade en bit bort pga studier. Nu tycker jag att det är skönt att de har eget boende. Fast...ibland tittar jag på badrumsspegeln och saknar tandkrämsprickarna på den. Blöta badlakan på golvet...