Då Mannen är flunsasjuk har hans snarkande ökat till dramatiska höjder. Åtminstone i mina öron. Han behöver sova, därför puttar jag inte till honom var annan minut, och jag behöver sova, och därför har jag flyttat till ett annat rum.
Och sover som en kratta. Jag är tydligen ingen ensamvarg.
Då talibanen spelade hockey med mitt glasögonfodral vaknade jag i arla morgonstund. Hörde att det var tyst i
Vaknade av att Mannens telefon ringde. Väckning. Var han var? I duschen!
Satan i gatan vad galen jag blir, för det var inte första gången han gått iväg och glömt att stänga av väckningen. Stämningen var lätt frostig en stund där i morse om vi säger så.
Nu är den lättare. Stämningen alltså, inte Mannens snorande. Och solen skiner.
Känns som hask på tid att gå på jobb idag men inte så mycket att välja på.
2 kommentarer:
Vilken tur att du inte fick aptit på egen säng och eget rum. :) Hoppas att han blir frisk snart och kan snarka på vanligt sätt igen.
Åhh så roligt att du har öppnat upp igen. Detta har jag saknat.
Mvh
Elenore
Skicka en kommentar