...skulle ungarna ha sagt för några år sedan.
Men faktum kvarstår, jag trodde för ett kort ögonblick idag, att min sista stund var kommen.
Kl. 06.40 träffade jag min arbetskompis N på jobbets parkering för den första morgonpromenaden. Termometern visade - 4 grader så jag var inte så jätteorolig.
Varken kylan eller vinden var speciellt jobbig, men däremot N. Hon måste dricka raketbränsle till frukost! Att hennes ben är cirkus 40 cm längre än mina och att hon har bra kondis gör säkert sitt, men jävlar i havet vilken fart! Ändå säger hon: "Du sackar efter lite nu, vi måste gå med fart, jag vill inte bli kall!" Sackar efter? Med fart? Bli kall? Herregud vad jag skenade på samtidigt som jag försökte andas utan att få ett anfall, jackan fladdrade öppen då svetten rann om mig. Dessutom var jag klantig och åkte iväg till urskogen i morse utan reflexer så jag ville gärna hinna med och undvika att bli överkörd. Nära döden upplevelsen kom 40 minuter senare då jag kravlade mig in i värmen och den varma luften, andningen kollapsade helt. Inhalator tack!
Jag ska ge det en chans till. Ja, om hon tar med mig alltså, jag sackade ju efter så...
4 kommentarer:
Heja heja, jag känner igen detta, SÅ VÄL...har försökt hänga med mannen men icke.....när han går lugnt springer jag....håller i alla fall på och flåsar mig fördärvad. Kan inte vara nyttigt.
Haha, vilken syn! Men skam den som ger sig så på det igen ;)
Heja-heja!
Detta kallar jag powerwalk.;)
*skrattar*
Skicka en kommentar