Blåst!

Sent igår kväll kom jag på att jag blivit blåst av min tolvåring, och då menar jag inget aprilskämt.
Jag skulle jobba sent igår och inte hinna hem för att köra "J" till bussen. Hon skulle åka till pappa i skärgården ett par dagar, och hennes en kompis skulle hoppa på längs med vägen och komma med henne. Det brukar bli en ordentligt tung väska inför dessa resor då alla rid grejer ska med, så jag var glad att jag kunde ringa henne och säga att hon inte skulle behöva gå.

"Hej gulle, om jag stressar hem nu så hinner jag köra dig till bussen" säger jag.

"Nej mamma, det behöver du inte, jag kan gå!"

"Jo men jag hinner om du står färdigt ute och väntar".

"Inte ska du stressa mamma, väskan är jättelätt och jag kan gå!"

"Om jag åker direkt nu så hinner jag, jag kan handla blommorna sen".

"Det ordnar sig mamma, handla du dina blommor i lugn och ro, jag börjar gå till bussen nu och ringer när färjan är framme! Puss puss och glad påsk!" säger hon och lägger på. Vad snäll hon är.


Sent igår kväll ramlade då tegelstenen ner i huvudet. Det finns fyra alternativ till detta beteende:

1. Hon har åkt iväg i bara strumpbyxor och ett långt linne. Hon anser att det är kläder och att alla klär sig så. Det är bara jag som inte fattar nåt och inte låter henne gå ut så.

2. Hon har en krigsmålning som skulle göra Kleopatra grön av avund och faderskapet generalgalen. Och det är naturligtvis mitt fel!?

3. Hon har åkt iväg i nya, vita, fina Fred Perry skorna som skulle sparas till våren och torrväder, inte ett lerigt stall mitt ute i ingenting.

4. Hon har tagit sin laptop med sig, fast hon inte kan handskas varsamt med den under resan.

Allt, eller en del av detta ville hon inte att jag skulle komma hem och se, därför så len i rösten.
Jag har aldrig blivit så blåst första april. Börjar ungarna bli smartare än mig?