"Vad skönt att se att du ler", säger Lena. "Ett tag trodde jag att du skulle dö." Lena sätter sig på golvet bredvid mig. Jag orkar inte sitta. Fan, jag orkar inte ens andas! Jag ligger på golvet och flåsar som en strandad val, oförmögen att röra någon av mina kroppsdelar. "Varför gick du ut redan efter halva passet?" frågar Lena samtidigt som hon stretchar sina lårmuskler. Ibland hatar jag henne. "Den enda anledningen till att jag gick ut var att hade jag inte gjort det så har ni behövt bära ut mig på en bår. Död."
"Så de goda nyheterna är att rumpan inte är så stor, och de dåliga att magen hänger ner så mycket att den blir en del av rumpmåttet! Jag är helt mållös och känner att jag börjar frysa. Tar på mig badrocken igen, går ut i hallen och ser mig i spegeln. Helt plötsligt har jag en enorm rumpa. Nej, jag har ett arsel brett som en ladugårdsdörr! Och det för att min mage hänger så lågt. Jag fattar absolut ingenting."
"Tillbaka till köket och översta hyllan i skafferiet. En kaka Fazers blå - med bara tre rader uppätna - är precis vad jag behöver. Folk brukar prata om att mannen är Guds gåva till kvinnan. Fel! Så fel, så fel! Guds gåva till kvinnan är choklad, och då främst Fazers blå."
6 kommentarer:
Jag gillar din ton du har när du skriver! Själv blir jag så dyster i mina texter, varför är det så? Vill jag veta varför? *ananlyserar mig själv* =D
Mera, mera!!! :-)
Kan du lova att när du släpper boken vill jag köpa en signerad. Så härligt skriven. Kram på dig.
Helt underbar jag sitter och småfnissar samtidigt som igenkänningsfaktorn är HÖG :)
Skönt att du kan skämta om sådant som annars folk talar tyst om! Fortsätt och sluta aldrig (äta choklad alltså *fniss*) ;-)
Jag älskar texter som framkallar tydliga bilder i huvudet när man läser!!! Du skriver precis så!!!
Skicka en kommentar