onsdag 5 maj 2010

Sorry, men jag kommer att försvinna...

...jag ska flytta in på ett "hem"! Inte ett sånt med vita tröjor med långa ärmar, nej så illa är det inte, utan ett hem för kvinnor som jag. Såna som har minne som en halstrad guldfisk och ovan på det reagerar med hysteriska skratt och gråtattacker när sanningen landar på skallen som en krossad vattenmelon. Alltså, det är kört för mig. Så jävla kört. For ever liksom.

Minns ni mitt allra finaste-bästa-lapptäcks-sängöverkast som jag har letat efter på vinden? Hela familjen har letat efter det på vinden. Grannen och vänner har letat efter det på vinden. Jag har utlovat hittelön till den som hittar det på vinden. För jag är ju hundra på att det ligger på vinden, jag har ju för fan själv burit upp det på vinden! Ni hänger med, eller hur?

Pratade med morsan i Stockholm just. Informerade om "L":s ändrade konfirmation. Berättade att vi kommer via henne på lördag när vi ska till Sverige och tömma Willys. Bra, sa hon, då kan du ta hem sängöverkastet! Vilket sängöverkast frågade jag, fast jag kände hur diabilderna i hjärnan ramlade på plats, en efter en, tills hela "filmen" var på plats.

Jag minns hur ledsen jag var när det började gå sönder förra sommaren, hur jag övertalade bästa bästisen S att laga det ännu en gång. Hur jag fick tillbaka det i en stor, vit plastkasse som jag bar ner till bilen, så att det var färdigt där när vi skulle åka över till morsan. Morsan som har tillgång till en stor, gratis matt-tvättmaskin och alltid tvättar alla våra stora mattor och sängöverkast. Det har legat där sedan sista augusti. Varför i helvete har jag tillbringat 47 timmar med att leta på vinden? Varför sa inte morsan att det var tvättat när vi varit där? Varför håller jag på att förlora förståndet?

Så, tack och hej, nu ska jag börja knapra piller och se på gamla repriser av "Fråga doktorn" med de andra tanterna på "hemmet".

15 kommentarer:

Agneta sa...

Precis sådär är jag också! Vissa saker är jag bara helt säker på! Heeeelt jävla säker på!!! Kan gå ed på och offra kroppsdelar och så vidare. Tills det visar sig att nähä, det var visst där jag hade lagt det, ja. Ja just det.

Ibland blir jag nästan lite rädd för mig själv.... Vad blir nästa steg? Säker på att jag stängt av spisen, dragit ur strykjärnet, blåst ut ljusen...?! Heeeelt säker?!

Agneta sa...

Men du: Skönt att du hittat överkastet. Eller ja, mamma då!

Anonym sa...

Nej, inte ska du låta lapptäcket påverka ditt liv! Sånt händer! Tänk, så där är det dagligen för mig, pga min hjärnskada. Och inte bara minnet, utan språket och mycket mer. Inea behöver du lämna in eller ta in nånstans, du duger iallafall! Om några dagar kan du skratta åt det och ha det som en rolig historia att berätta. Du förstår, det är mycket trevligare att göra tossiga saker än inga alls. Det händer saker i ditt liv!! Det är inte stiltje! Du är en härlig kvinna, fru Venus!
Hulda

desperat hemmafru sa...

GRATTIS! Det är så skönt när mysterium får en lösning!

Petra B. Keramik+Trädgården sa...

Härlig läsning må jag säga, FNISS !
Sådant händer oss kvinnor med båda ben på jorden och huvudet uppe i molnen, oss riktiga kvinnor med andra ord. Jag kallar det för "Alzheimers Light" och gillar denna softa känslan att jag vet allt , jag kommer bara inte ihog det för tillfället. Och du behöver inte knapra pillren för det, det räker med lite knaperstekt Bacon, hihi.
Kram, Petra B.

Knasterfaster sa...

Skräms inte med sådana där rubriker! Jag blev ju rädd. Jag ska fira att överkastet kommit till rätta, det tycker jag att du också skall göra!

Sus sa...

Men huvva! =)

Camilla sa...

*ler*
Det är ju mycket komiskt, irriterande och skämmigt när man kommer på att man har så fel man någonsin kan ha i sin fasta övertygelse om saker. Men som Hulda sa, det är mycket bättre att göra stolliga saker än ingenting alls. Jag tillhör också din liga - jag gör knäppa saker hela tiden. Vi får bilda en klubb!

Ninis sa...

Välkommen till guldfiskklubben ;)

Lysande ögonblick! sa...

Underbart att det är funnet. :-)

Tänkte bara sa...

Bästa Venus. Din tid är ännu icke kommen.
En gång satt jag på planet hem till Sverige. Det var en sån där långflygning som är ruskigt tröttande och tråkig. Jag böjde mig över gången och frågade grannen vad klockan var. När jag satte mig tillrätta igen frågade dottern hur mycket den var och jag var totalt sopren i skallen. Jag sitter fortfarande inte på hem.

Malla sa...

Hahah :) Förlåt att jag skrattar men lite kul var det :P Har du inte hittat ngt annat som var bra att ha under ditt letande?

Monkan sa...

Helt hysteriskt roligt. Ett gott skratt nu i sena timmen.

Osloskånskan sa...

VÄLKOMMEN!

Susanne sa...

härligt att det fins fler som är ute i sammhället även om det är livsfarligt! ha ha
och du... du får behålla hittelönen!