Vill ni läsa i min "bok"- kapitel 8

"Nu vill jag ge min present!" Viveka tränger sig fram med ett stort, platt paket. Till formen påminner det om en chokladask, men med tanke på de tidigare presenterna ska jag inte göra mig så stora förhoppningar. Hon har alltid gett lite dyrare presenter, och så även nu. I min hand håller jag en våg. Herregud, tar det aldrig slut? Vad håller de på med? "Det är en digitalvåg av den senaste modellen. Du kan mäta fettmängden och vätskemängden i kroppen och ställa in din målvikt." Viveka börjar visa alla finesser och de andra trängs runt henne och ojar och åhåar sig. Hurra! Jag har alltid velat veta hur mycket fett jag bär omkring på, och för att inte tala om hur mycket vin som skvalpar runt i mig! Dagen är räddad! Ska det här vara mina vänner? Jag kanske skulle ha önskat mig nya."

"Det här är min present till dig Anna, och du ska veta att jag vill ditt bästa." Det låter olycksbådande , men jag tar emot det lilla paketet och öppnar det direkt. "Var försiktig!" säger Lena. "Det är ett litet kort med också." I det minimala paketet ligger ett litet inplastat kort. Det är ett halvårskort till simhallen. I ett halvt år måste jag gå dit minst en gång i veckan på vattengympa. Cirka tjugofem gånger ska jag plågas i ett tvåmanstält i lycra med ett gäng fotomodeller. Tack! "Man får gå tre gånger i veckan på det här kortet", säger Lena förnöjt. Oj, förlåt mig, tusen tack, Lena. "Se nu efter vad det är i den lilla asken", säger Lena ivrigt. Jag öppnar den lilla kartongen och i min hand får jag en liten plastask med digitala siffror. Den är i storlek med en tändsticksask och säger mig absolut ingenting. "Det är din nya stegräknare", säger Lena och sliter den ur händerna på mig. Min nya stegräknare? Som om jag skulle ha en gammal då...Vart ska den stega iväg då om jag får fråga? Ut genom dörren om jag får bestämma. Tillsammans med det andra jag fått, med undantag för presentkortet."