Kärleken kommer, kärleken går....?

Enda sen den dagen (en månad sen...) som "L" blev med pojkvän har jag bävat för speciellt en sak, om han gör slut, hur ledsen blir inte min lilla guldlock då... Jag minns hur ont det kunde göra i den åldern, och ingen kunde trösta eller säga de rätta orden. Nu har jag märkt att nåt är på gång....så jag frågade igår: "Är ni fortfarande ihop?"  Suckande säger "L": "Jo, men jag vill göra slut!"  Åh, nej, stackars gulliga, rara kille, tänker jag då.  Varför det, frågar jag lite försiktigt. "Han är så tråkig, bara hummar med och det finns inget att prata om". Jag samlar krafter för att hålla en liten föreläsning om att allt inte alltid är roligt och att man kanske ska ge saker och ting en andra chans, men innan jag hinner börja säger "L": "Han är som pappa, det händer inget, bara håller med...". Det sätter saken i en helt annan dager, klart tjejen måste få gå vidare och se vad livet har att erbjuda!