På Kumlinge ute i Ålands skärgård.
En kommun bestående av fyra öar och runt 400 innevånare. På huvudön Kumlinge bor drygt hälften av dom. Underbart att sitta på S & G:s altan, trogna vänner sedan snart 30 år tillbaka. Vi har avnjutit en underbar trerätters middag med goda viner. Jag känner mig tillfreds och hemma. Men ändå inte.
Det är ganska exakt tio år sedan jag lämnade ön tillsammans med mina småtjejer. Pappa hade hittat en tio år yngre barflicka på sitt jobb, våra 19 år var förbi. Jag lämnade mitt hem, huset vi byggt tillsammans. Mitt sociala kontaktnät, vänner och bekanta. Han var ju bygdens son. Jag kan fortfarande inte åka förbi mitt tidigare hem, men jag ska besöka mina gamla smultronställen ,gamla vänner och framför allt lilla "J" som bott hos pappa (i stallet hos hästarna) i sex veckor nu. Men ikväll ska jag njuta av trevligt sällskap, en underbar sommarkväll vid havet och kylt, vitt vin. Imorgon ska jag besöka mitt förflutna. Tur att jag har mannen till stöd. Och er.
18 kommentarer:
Det kommer att gå bra :) Jag ska tänka på dig!
Kramis!
Oj, vad konstigt det måste kännas.... Lycka till!
Kram på dig!!!
Förstår om det känns konstigt/jobbigt. 400 personer är inte många för en ort så alla känner ju alla...och vet "allt" om alla...
Du finns i mina tankar! Glöm inte det! Tror att vi är många som gör det!
Varm ärlig låååång Kram från din vän.
Lycka till! Du ska se att allt kommer gå jättebra men förstår att det är jobbigt!
Jobbigt vännen. Men det går att släppa smärtan. KRAM!
Vissa saker känns mer än andra. Styrka kommer här en masse...
klart vi är här!! Stor kram
Tänk på att om det inte hänt så hade du inte haft det som du har nu!!! KRAM
Det är du som vad andra än säger/gör/tycker går med huvudet högt och som visar att du har det bättre än någonsin. Att du har en man som just är man, och en förbannat bra sån. (jag har ju visserligen inte träffat honom men jag har sett och hört hur du pratar om din man :-) Och vad det gäller "J" så är det väl hästarna som drar antar jag. Pappan får hon på köpet... (nä jag vet inte allt men jag tror och tycker :-) Var stolt av allt du åstadkommit till idag, andra hade lagt sig platta eller grävt ner sig. Du står stark. Kram
Känner i magen hur det känns!
Säkert nyttigt att vara där och få se och känna igen även fast det känns tungt! Ett steg i processen.
Jag ska tänka på dig!!
Kramar Eva
Stark är du som orkar - alla har vi ett förflutet - mkt av det känns tungt att tänka på, ännu tyngre att återuppleva.
Hoppas du får en härlig tid i gamla vänners lag <3
Åååå, kan tänka mig att det är jobbigt, det blir nog bra, det blir en så'n där dag man bara får ta sig igenom och efteråt så känner man sig stolt att man klarat det. Också!
Och nu till min dramatiska slutplädering: vi är många som är med dig i tankarna, det vet du!
Kramelikramar
Har själv en del platser som är förknippade med liknande känslor, av olika anledningar....
Tänker på dig, liksom så många fler av dina bloggvänner!
Kram Allis
Lycka till! Känns säkert både konstigt och jobbigt men du klarar det!
Du är en starkkvinna minsann! Jag har också liknande minnen från min stad, där jag levde i 18 år. Så skönt ändå att träffa gamla vänner och kunna njuta av tillvaron. Vi är många som tänker på Dig! Själv läser jag med glädje din blogg och har följt din vackra sommar i Ålands skärgård. Har inte kunnat skriva så mycket då ögonen inte funkar lika tillsammans.
kramar
Jag önskar att du kom över den känslan. Det är bara en plats och bara ting. (bortser från människorna som finns där) För du kommer må så mycket bättre när du väl gjort det. Det kommer kanske avdramatiserats för det är sällan så "allvarligt" som vi bygger upp det till, inuti.
Det tog mig två år att gå in i mitt gamla hus, som jag varit med om att bygga. Att gå genom trädgården som inte längre var min. (och knappt en trädgård längre heller, för den delen). Men eftersom jag umågs med mina gamla grannar så var det oundvikligt att jag någon gång skulle gå in till dem som köpte huset av oss. Och det gick bra. Jag såg kaklet jag satt, det var lika snyggt idag som då.
Så kanske kommer det bli samma sak för dig, du ser på det med vemod men går vidare. Och mår bra.
Skicka en kommentar