Sanningens heta minut...

Nu, nu sover mannen, nu kan jag berätta hur det verkligen är att resa med honom. Det är toppen, verkligen toppen, med två undantag. Det braiga är att han alltid är väl förberedd, bokar och ordnar, tar reda på en massa, det är bara att åka med. Ja, och så betalar han också ;-)  Sen då den här buffliga pensionärsvarianten, den kan jag leva med, för det drabbar ju inte mig i så stor utsträckning, för jag hinner ju sällan gå framför honom.

Och så det andra då.... Han vet ju alltid vart vi ska gå när vi är framme på resmålet! "Jodå, jag vet vart vi ska gå!", eller, "Jo, vi kan gå, det är bara 400 meter!", eller det bästa, "Jag behöver ingen karta, jag kollade det tidigare!"  Och så går vi då. Länge. Hit och dit. Runt, runt. Fram och tillbaka. Oftast har vi gått ett par kilometer i onödan, för han vet ju också alla genvägar!

Ni som hängde med oss i Budapest, minns ni när han skulle visa mig ett nytt köpcenter, alldeles i närheten!  Det skulle bara ta 15 minuter att gå dit! Jodå, han hittade, han hade tittat på kartan. Sen att vi inte ens var kvar på stadskartan när jag frågade efter vägen, och att det dök upp skyltar med "IKEA 2 km" betydde ju att vi inte ens var kvar i Budapest centrum!! Och då hade vi gått runt i 1,5 timme.... Men annars är det jättekul ;-)

Vad jag gör? Ligger i ett badkar med kallt vatten för att få ner kroppstemperaturen, äter Riesen kola och läser bok. Semester, ni vet :-)