Men idag. Idag rinner visserligen svetten, det gör den redan vid uppvärmningen. Och visst pumpar blodet, så att jag har lock i öronen efter sju minuter. Explosioner har jag också känningar av, lungorna håller ju på att kollapsa. Det svartnar för ögonen och jag kan inte fästa blicken. Det gör ont på ställen jag inte visste att jag hade, kanske dom inte är kvar heller för den delen. När passet är över är jag inte överlycklig för att kroppen har fått ta i riktigt ordentligt, nä, jag är glad att jag lever. Hur ska jag komma över tröskeln där plåga blir nöje? Kanske jag inte ska träna. Kanske jag är en evighetstjockis som ska ligga på soffan och äta praliner?
25 kommentarer:
Igenkänning!
Förr kunde jag springa milen lätt som en fjärt.
Nu är jag slut efter 200 meter.
Kan det vara nåt i luften som förändrats? Eller att jordens dragningskraft blivit starkare. Orkar inte lyfta på benen.
Tror banne mig det.
Jag har surfat runt lite bland kvinnobloggar och hittade din. Kan tala om att jag gillar det jag ser och känner igen en hel del. Bl.a. detta med att inte lyfta benen. Förutom när jag letar trattkantareller. Förunderligt hur högt knäna höjs över stenarna!
Förresten älskar jag Venus från Willendorff!
Du kanske skulle prova viktväktarnas motto:
"Ät som en höna, skit som en elefant"?!
Men den där dansen du var på gillade du väl?!
Knaster: Jo, men den "får" jag gå på bara en gång/vecka
Kära Fru Venus du är inte ensam! Här sitter en till som blir trött innan jag ens har börjat.
Jag har samma fråga - när övergår plågeriet till att bli nån slags njutning och behov, som många pratar om. Kanske dom ljuger. Jag har då aldrig kommit längre än till stadiet då jag hela tiden får tvinga mig iväg på träningspass. I hate it!!
Jag önskar att jag ville träna. Nu när jag börjar jobba kommer jag vara 100 meter från ett bra jobb. Kommer ändå inte träna för efter jobbet ska barnen hämtas. Jag tror jag gör en armhävning om dagen bara.
Jag tycker du är duktig som kämpar på , trots att det är lite motigt.
Kram
Hahaha! Du är för rolig!
Börja med att promenera. Det behöver inte vara långt till en början, och det måste inte vara snabbt. Det ger ingen superslimmad kropp direkt, men när man hållt på ett tag kommer du känna att du mår bättre, och orkar mer. Och kanske har låren blivit lite fastare? Kanske känns rumpan lite mer tight?
Jag promenerade bort mina begynnande celluliter när jag fött barn, genom att promenera ett par kilometer fyra dagar i veckan. Det tog visserligen några månader, men vem har bråttom?
Seså! Ut och gå!
Var träningsnarkoman för några år sen. Styrketränade som ett svin och såg ut som en belgian blue.. (Typ inte riktigt men lite...) Nu orkar jag inte ens ta tag i mig och gå en promenad.. Det är liksom inte lika viktigt längre..
Jadu.. det är väl så, att man ska börja långsamt. Sen i takt med att flåset blir bättre, finner man mer och mer glädje? Jag är fortfarande på den nivån att man flåsar, vill gråta och känner sig kränkt bara av att titta på dom som hurtar med pigga miner. Men, så småning om så...
Vi börjar buggträning på söndag,där ska jag säga att det dryper av svett och är superroligt.
Äsch, det kommer, luta dig tillbaka, det kommer säkert nån dag. Viljan alltså, jag väntar på den...
Menar Agneta allvar med att man kan GÅ bort celluliterna? Jisses, det är ju nästan värt det! ;)
För mig alltså, jag vet ju att du inte har några. Men du kan få av mina om du vill!? *s* Jag börjar få helvetet på armarna nu också, det är liksom ingen hejd på spridningen längre...
Ps. 8-kilometers"rundan" då?
*blink*
Stina: ha ha, jag kan ju inte pippa ihjäl honom!
Börja träna i din egna takt, belöna dig vid olika mål.
Kom igen tjejen, det svänger ju!
Hmm...njaa...det gäller ju att hålla i så att man kommer över "tröskeln" liksom, och det kan ju ta ett tag av REGELBUNDET tränande;)Säkert flera veckor iallafall, kanske månader.
För mig så var det så, att jag fick gå och träna en gång i veckan,som kommunen betalade, för jag hade en handikappad dotter och det blev tungt och jag fick ryggskott stup i minuten, men jag orkade knappt gå dit. Inte förrän jag började att tänka på det som min egen lyxstund,min egen lediga tid, och köpte lyxduschcreme och fina träningskläder, så vände det, och jag började att träna två gånger i veckan, och sedan har jag ökat på det, och nu tränar jag minst tre ggr i veckan för jag har blivit beroende. Får abstinens om det går för lång tid mellan gångerna*skratt*
Så...kontentan av det hela är, att INTE sluta och börja om hela tiden, utan hålla i och träna på. Jag tycker inte att det är lattjolajban alla gånger, men jag vet att jag mår mycket bättre efteråt, så då går jag iväg fast jag inte har lust.
Hmm...hur låter det? Som att man är ett pucko? Du har rätt! HAHA! Men ett pucko som mår bra!
Ha det bra!
Ta det lite lugnt, knasboll. Du sliter ju sönder både kropp och knopp och glädjen. Små steg, annars tar man slut för fort. Vi ska prata när vi ses.
Det är säkert nån politikers fel. Ska vi säga så?
Du är bara för härlig!!!:):):):)Skrattar högt!:)
Och skrattmusklerna tränas ju varje gång jag går in till dig här, och läser dina inlägg!:)
Inte nog med det.....Ett gott skratt förlänger livet, så mitt liv blir långt nu ,sen jag hittade till din blogg...:):)
KRAMAR Cia:)
Det du beskriver låter inte som träning utan som självplågeri och du är alldeles för klok för att späka dig. Men jag är ofantligt lat så jag ska inte ge dig några råd alls. Jag är nöjd när jag hasat runt på en promenad med väninnan. Munlädret får mycket övning under dessa promenader..
Bara envisas så ska du se att helt plötsligt släpper :D
Det ÄR jobbigt i början. Vidrigt. Sen kan det vara vidrigt med...men då är man mer van hahaha
tack för länken :D
Det tar tid och är inte så himkla kul under tiden kan jag säga. Och ja, JAG VET verkligen. Började på allvar i september förra året. I somras någon gång, juli kanske, började det vända. Men det är tyvärr inte förrän nu som jag med glädje springer iväg. Och det på morgonen. Jag kan ju inte göra något lagom så jag började med två till tre gånger/veckan förra året. Nu är jag uppe i fyra gånger/veckan och tyvärr känns det för lite. Men jag har ännu inte ökat. För jag vill inte att det ska inverka på något annat. Så, tålamod är A och O, det är inte precis min bästa gren kan jag säga. Lycka till och kram!
Skicka en kommentar