Vad tänkte jag på, dålig planering och begravning... (varning, långt inlägg)

Fredag morgon började vi vår resa från Åbo och upp mot mina hemtrakter. Solen sken och vi var aptrötta, men det var bara att köra på. Det var roligt att träffa min yngre syster som bor i Sverigelandet, nånstans mitt inne i skogen. Jag hade nästan glömt bort hur roligt vi kan ha, hon har en underbar humor :-)

Jag började ju jobba förra veckan, och redan dag ett fick jag börja gasa med min astmamedicin redan på förmiddagen. Det har jag inte gjort på nästan fyra månader, så det kändes inte riktigt bra. Det blev bara värre under veckan, men hanterbart. Därför var det mycket dumt att åka och hälsa på en av mina morbröder på hans jobb när vi kom fram till stan där hela gänget bor. Han driver ett litet tryckeri. Pappersdamm och annat skit dom använder där gav mig en kort stund senare ett astmaanfall from hell! Jag fick ingen jävla stopp på hostandet och väsandet. Varken gaser, piller eller spiran jag släpat med mig hjälpte :-(

Även om jag insåg att jag inte skulle kunna delta i begravningen som tänkt (ingen idé att sitta inne i kapellet och hosta så att ingen annan hörde nåt och sen bli värre av alla blomdofter) så klädde jag ändå om. Innan jag åkte iväg konstaterade jag att jag inte hade svarta strumpbyxor. Snart femtonåriga "L" lånade mig ett par... Tack, tanken var god och mitt hjärnkontor hade stängt för kvällen när jag fick dom. Där satt jag alltså i en annan morbrors Tv rum med spiran i munnen och sladden runt halsen och försökte dra på mig ett par strumpyxor i storlek 36. Jag hade behövt en 46:a.

För att göra ett gott intryck på mina släktingar, en del har jag inte träffat på många år, hade jag packat ner mina "klämma in-shape up-hålla på plats" trosor. Svarta så klart. Då strumpbyxorna passade bra på benen, men inte kom längre upp än till grenen så måste jag tänka om. Alltså drog jag av mig stortrosorna och tog på mig strumpbyxorna först, så långt det gick. Över dom drog jag på mig stortrosorna, tänkte att dom skulle hålla strumpbyxorna uppe att de inte rullade ner till knäna i kapellet.

Vi åkte iväg och ute vid kapellet var vi alla rörande överens om att jag skulle hålla mig nära ytterdörren för att kunna gå ut och hosta när det var som värst. Det i sin tur betydde att jag inte kunde följa med mamma och syster för att lägga våra blommor vid kistan (förlåt mamma). Jag missade det mesta. Blommorna doftade så starkt så jag reagerade även på dom, jag gick ut och hostade med fyra minuters mellanrum, och för varje gång jag reste mig och gick ut så rullade strumpbyxorna ner en bit under stortrosorna. Trösten i allt elände är att mormor hade tyckt att det var jättekul, och hon skulle också ha tyckt att jag skulle ha åkt till restaurangen för att kolla att personalen inte fuskade med maten, istället för att sitta där och hosta ;-)

Älskade mormor, vila i frid och tack för många fina år.

Som vanligt när finska, tjocka släkten träffas så slutar det med skratt. Middagen var ok, alla kusiners barn har blivit stora och mina fyra morbröder har alla de grå tinningarnas charm. Moster gnällde inte så mycket och alla tolv kusiner med barn var där :-) En av mina kusiner hade ordnat ett bildspel med bilder på vår mormor från det vi var barn och fram till nu. Det rullade på en liten skärm på ett bord och alla kunde titta. Vi kusiner fick oss många goda skratt och många minnen väcktes till liv. Fast min syster skrattade mest när hon fick höra att mina strumpbyxor låg som en korv under "cykelslangen med punka" magen. Där stoppade trosgrenen härligheten. Hon ville att jag skulle visa! Sa jag att hon hade humor?

Väl ute på parkeringen drog jag av mig både strumpbyxor och stortrosor och åkte hem i bara kjolen. Guuud vad skönt, och ingen på färjan märkte något! 01.30 var vi hemma igen, och jag hoppas att mormor var nöjd med att hela hennes familj åkte hemåt med skratt och glada minnen för att vi alla hade träffats igen.