En rädsla som hugger tag i en......sällan, men ändå....

Min lilla stjärnöga, "J", som lever för sina hästar, har klarat sig bra dessa tio år som hon har ridit. Redan tidigt fick hon lära sig att man måste bli avkastad hundra gånger innan man blir en bra ryttare, så hon har fortsatt klättra upp på hästryggen, bitit ihop och försökt hålla tårarna tillbaka när det gjort ont.

Nu är hon tretton, rider i princip på heltid och har lärt sig en massa. Det är hela ett och ett halvt år sen som hon senast blev avkastad. Nu är hon modigare och vill testa nya gränser. Idag ville hon testa att hoppa lite högre (110) med ett varmblod, en tidigare galopphäst. Vi kan säga som så att dottern och hästen inte hade samma planer. Men "J" hoppade upp i sadeln igen efter att ha blivit avkastad. Först en stund senare när banan var hoppad och ägaren tagit hand om hästen, då kom verkligheten ikapp.

Adrenalinet försvann ur kroppen, kroppen ömmade, såren sved och den där lilla ilningen av rädsla som jag tycker att man ska ha med så stora djur, den kom ikapp. Jag är så ledsen att jag var ett halvt hav och flera timmar från henne, men ändå glad att hon ville ringa och prata. Undrade om jag hade tid...(herregud..!)  Lite ledsen, mycket chockad, hela kroppen skakade och hon visste inte riktigt vad det var som hände med henne.

Vi pratade om det och jag tyckte hon gjort helt rätt och förklarade varför reaktionen blev som den blev och kom först senare. Hon lugnade ner sig. Jag ville bara hålla om, krama hårt, men det gick ju inte. Nu är hon hemma igen, trött och blåslagen ligger hon i sängen med det ljusa håret utspritt över kudden. I sådana stunder önskar jag att hon samlade på frimärken i stället. Och att vi inte bodde på ett gytter av olika öar.

En söndag i Mariehamn...

Efter sovmorgon och fika hos gårdagens kräftskivevärdinna (måste hämta hem bilen) så satsade vi på sport idag, närmare bestämt beach volley och världstouren i Mariehamn. Solen sken och en behaglig vind fläktade oss uppe på läktaren. Vi började med "landskampen" mellan Sverige och Finland, en kul grej lite utanför den egentliga tävlingen. Mannen var glad att vi hann med damernas match, som svenskorna vann knappt. Även de svenska herrarna lär ska ha vunnit sin match, har inte riktigt nån pejl på det, då jag var och fyndade choklad, tre Fazers blå chokladkakor för 4,00 € , då är det liksom skitsamma med sporten.

Nästa match var bronsmatchen mellan Spanien och Kina, himla spännande! Jag höll på kineserna, liksom "J", och mannen undrade varför? Kom inte på nåt annat svar än att de hade snygga röda byxor! Han verkade helt tillfreds med det svaret. Kineserna tog bronset :-)

Förväntningarna inför finalen var stora, flaggorna slog i vinden och både besökare och vädret visade sig från sin allra bästa sida. Synd att det inte kom fler och tittade, för det fanns platser. Nu vet jag inte riktigt vad biljetterna kostade, för vi hade fribiljetter, tack vare mannens vaktande den där natten.

Finalen som stod mellan USA och Brasilien var spännande, även om jag trodde att brassarna skulle vinna bara för att Rogers i USA:s lag fick lite tjuriga småpojksfasoner när han inte var överens med domaren.

Ser ni hon där stora tanten som sitter där med jamaicamörkt hår, vit t-shirt och finska flaggan? Det är Fru Venus det :-)  Hon guldlockiga bredvid med den åländska flaggan är "J". Heja USA!

USA vann matchen till slut - jippieee - och vi tog en titt på prisutdelningen också. Dom fick en liten slant var också, förutom blommor och medalj. Det är inte riktigt några små killar som stod där...

Två saker funderade jag på under hela dagen. För det första, damerna spelar i minimala bikinibyxor och en överdel som får min behå att likna på storseglet på ett fartyg, medan männen spelar i knälånga slattriga shorts och ett linne som är stort som ett storsegel! Varför spelar inte herrarna i minimala, tighta badbyxor och bar överkropp? Jag bara undrar. Det andra som jag funderat på idag måste jag fundera lite till på. Vet inte om man vågar ta upp det här, man kanske får sig med stora handväskan i skallen...

"Självservering"....

"Vi gillar inte helger, eller semestrar heller för den delen, för det betyder att frukosten som brukar serveras vid sjutiden på morgonen kan bli uppskjuten till klockan nio, eller ännu senare. Så idag tog vi saken i egna händer, Zorra och jag. Matte har gjort det lite svårare för oss sedan vi lärde oss att ta upp locket till kattmatshinken. Nu ligger det ett fat där som vi inte får upp. Eller fick upp, för i morse gav vi oss fan på att få frukost när vi var hungriga.

När vi en gång fick upp både lock och fat passade vi på att äta. Kanske lite i mesta laget, för nu har åtminstone jag lite ont i magen, och riktigt trött blev jag. Solen sticker mig i ögonen också. Bäst att vila lite nu, för matte kommer att bli skitsur när hon ser vad vi gjort. Det finns också en risk för att middagen klockan fyra uteblir, men just nu känns det som att det inte gör så mycket.... Mjau".

Gräddfilstårta

Här kommer receptet på gårdagens gräddfilstårta. Denna smarriga paj/tårta har jag lagat så länge så jag minns inte ens var receptet kommer ifrån, kanske från min mamma?

150 gr mjukt smör
1,5 dl socker
1 ägg
Vispa ihop med elvisp och tillsätt:
3 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
Rör ihop och smeta ut i en större pajform, laga gärna en liten "kant" med degskrapan

3 dl bär , och här kan du ta vad som helst! Jordgubbar, rabarber, blåbär, hjortron, hallon, björnbär. I går hade jag amerikanska blåbär, den stora sorten, och sex bitar grovhackad mörk choklad. Lägg ut bären / frukten över smeten i formen.

Vispa ihop:
2 dl gräddfil
3 tsk vaniljsocker
1 ägg
1/2 dl socker
Häll ut över bären och grädda sen i 200 grader i 25 - 35 minuter. Kanten skall vara gyllengul. Låt svalna så att tårtan "stannar". Njut!

Nu ska inte kanten bli så här välgräddad, men vi.....sysslade med lite annat mannen och jag, så vi hörde inte äggklockan....men god var den! :-)