Tortyr i repris.

God morgon. Ja, eller nåt ditåt. För er nya läsare som undrar vad jag gör med min rumpa i Helsingfors, här kommer en repris från augusti. Jag bedövar nerverna i mina SI-leder 3 - 4 gånger i året. Så här går det till:

Jag får ett fult nattlinnsskynke och lugnande tabletter men måste vara vid medvetande för att läkaren ska veta när det "tar bäst". Sen blir det åka av till skräckkammaren rummet där de gör TT-styrda och CT-styrda bedövningar. "Filmen" (röntgen) från igår läggs över baken och nedre delen av ryggen. Punkterna där de skulle sticka mig målas dit med spritpenna (herregud vad många) Bedövningskluddet för själva sticken kletas dit (stor idé...) En extra sköterska kommer in och tar min hand (ryktet går tydligen), den andra börjar slita snorpappret i passliga bitar år mig. Läkaren berättar hur bra det ska gå. Två manliga skötare, samma som alla gånger, håller i mina ben. Jag börjar gråta.

Sen börjar eländet. Han sticker och gräver, pratar och lugnar, gräver lite till och sticker djupare. Berömmer mig (?) och säger att det snart är klart. Jag gråter, skriker, snörvlar, vrålar, snorar och tjuter.Vi brukar ta en paus för jag skakar och hostar så, man måste ligga stilla (jo, tjena). En av skötarna sa en gång att jag skulle tänka på positiva saker. Som vad då, frågade jag honom. Hade svårt att se nåt positivt just då. Han klappade på mitt lår och tyckte att det var positivt att en kvinna i min ålder hade så släta lår, inte en cellulit i sikte här inte! Jag vände på huvudet och tittade på honom. Han fick se en stor, rödmosig, snorig cellulit som blängde på honom. Sen fortsatte vi. Med skrikandet alltså, inte lårklappandet. Efter fyrtio minuter är det över. Sen slocknar jag.

Ja, samma procedur alla gånger. Jag hoppas vi hörs senare idag, i alla fall får ni se veckans sko, om det går ut. Ha en bra dag där ute under en strålande sol, kram.