"Hej älskling! Idag är det ett år sedan vi förlorade dig i en oväntad och onödig olycka. Det har varit ett tungt år lilla tuffsing. Det var allra värst de första månaderna då jag grät varje eftermiddag i min ensamhet. Du vet eftermiddagarna, timmen innan tjejerna kom hem från skolan, timmen som var bara din och min. Du vaknade oftast då, kom till mig vid datorn och ville ha uppmärksamhet, kramas och kela i lugn och ro innan de andra kom hem. Sen var du "J":s kisse, hennes sängkamrat på nätterna och trogna vän på kvällarna. Hon pratar om dig ännu och saknar dig varje dag. En annan som saknat dig är Zorra. Hon sörjde dig något så vansinnigt de första månaderna. Vi måste lägga ett galler över din grav där under körsbärsträdet för hon grävde där alla dagar. Sen kom den nya och då fick hon annat att tänka på.
Den nya ja. Hon är en svart taliban som vi döpt till Totsie, fast egentligen borde hon heta NEJ! Hon har inte tagit din plats, det kan ingen göra, men vi behövde muntras upp lite och vi trodde att Zorra ville ha sällskap. Nå, så var det inte riktigt. Det tog ett halvt år innan de ens började komma överens. Den lilla talibanen är lite i vildaste laget och enligt Zorra är hon inte klok på en fläck. Nu kommer de överens, men de sover aldrig tillsammans eller tvättar varandra som ni gjorde. Zorra saknar dig fortfarande men gillar Totsie ganska bra nu, åtminstone när hon sover. Totsie alltså. Du skulle ha älskat den här sommaren med Zorra, kissorna var på stugan i 4 ½ månad.
Jag saknar din lätta, mjuka och tuffsiga kropp. Ditt lågmälda spinnande och dina lätta näspussar. Vad jag däremot inte saknar är alla kajor, kråkor och skator på köksgolvet eller fladdermössen under vår säng ;-) Men dina ljust-ljust havsgröna ögon saknar jag varje gång jag ser på fotot som husse förstorat och hängt upp på väggen i sovrummet, du vet den där du ligger ovanpå ljusslingan mitt på julbordet :-) Jag saknar dig så älskade kisse. Jag glömmer dig aldrig. Tack för fem underbara alldeles för korta år".
Tuffs 1.9.2010, kvällen innan....
12 kommentarer:
R.I.P lille vän!!
Jag tänkte inte läsa det här inlägget för jag förstod hur det skulle sluta.
Det är så hjärtskärande att jag nästan inte står ut.
Hur ska det då vara för er?
Vackert!
Glädje, gemenskap, kärlek sen Sorg och saknad! Livets hjul...
Jag kan relatera till dina känslor efter att tidigare i år ha varit tvungen att ta bort min älskade Nisseman... och det bara några veckor efter att pappa gick bort. "Aldrig mer"... tänkte jag... men som du vet är jag nu sambo med Iris. Närheten till en levande varelse har varit en stor hjälp i mitt "tillfrisknande". Det förstår jag nu. Kram ♥
De där djuren. Hur man saknar dem med massor av glädje och sorg när de försvinner. En kan aldrig ersätta en annan så det är tur att hjärtat har rum för många.
Fattar inte att det redan gått ett år?! Det var ju nyss vackra Tuffs eskapader återberättades här på bloggen!
*kattsaknarkram*
Så sorgligt men vackert. Känner igen mig i saknaden efter en kissevän. Hon var fin, Tuffs!
Kram!
<3 Så vackert du skriver.
Oj, har det redan gått ett år!
Fint skrivet.
Kran Ninis!
En varm klapp på kinden ikväll till Tuffs' fina Matte....
Kram från mig och Skrället!
Det finaste jag läst på länge...
kram!
Skicka en kommentar