måndag 26 september 2011

Undrar om jag är konstig?

Ikväll blev jag glad av en konstig anledning. Eller är den konstig?

För trettio år sedan när jag började fria med barnens far ute på den ensliga skärgårdsön fanns det en kille, jämngammal med mig, som råkat ut för syrebrist när han föddes och var lite "annorlunda". Jag kan tala om att det är inte lätt att vara, prata, se annorlunda ut på en liten ö med ett par hundra invånare. Mitt ex, tillsammans med sina skolkamrater, var inte speciellt snäll med denna kille, tvärtom. Han hade det tufft, även hemma med sin far. Jag var alltid vänlig, men inte mer. Visste inte vad jag skulle säga liksom.

Efter några år flyttade han in till stan. Är lite av en kändis här nu, mycket aktiv i föreningar, musikintresserad och spelar i ett band, jobbar och tillbringar mycket tid på biblioteket bland böcker och datorer. Vi hälsar alltid när vi ses, men jag har varit osäker på om hans minns vem jag är. Kanske skäms jag lite också?

Ikväll körde jag ut "J" på landet till ett gäng hästar. På hemvägen såg jag just denna kille (man) vid vägkanten, på väg mot busshållplatsen. Funderade. Stannade. Hälsade. Bjöd ut skjuts. "Ja tack, gärna", svarade han. Jag frågade om han visste vem jag var? Oh ja! Ha ha ha, han visste det mesta och kom också ihåg att jag hörde till dom som brydde sig och att han elaka jag var ihop med då har gift om sig :-)))

Oj vad han berättade om saker han varit med om, om sånt han jobbar med, fritidsintressen, TV program han ser, om sin dam, och om hur bra han har det och hur nöjd han är. Han berättade att han reser "hem" en gång i året, men bara över dagen, det räcker. Jag förstår honom. Han har ett nytt liv, ett så bra liv som han kan ha. Och hans minns mig som en av dom snälla. Jag skäms lite mindre nu och jag är oerhört glad över att han är så nöjd med sitt liv i staden.

Jag har gått omkring och lett hela kvällen, varm i hjärtat över att han faktiskt mår bra och har det bra. Han har lagt sin barndom bakom sig och lever i nuet. Jag tror att det finns många som borde göra som han. Jag mår så bra över att han är lycklig. Konstigt men sant.

17 kommentarer:

Agneta sa...

Åh... fin läsning!
Jag har aldrig varit elak mot någon som varit annorlunda, trots att jag stundtals var lite "tuff" (läs: osäker) men jag har nog aldrig varit särskilt snäll heller. Inte på det där modiga gå-emot-alla-dumma-sättet i alla fall.

Tänk vad de får utstå, de som inte blev ... vad ska jag skriva, som de borde? Fast det känns så fel också, de är ju helt rätt, på sitt sätt.

Vad skönt att läsa att han verkar så glad och lycklig trots jobbig uppväxt!

Lippe sa...

Och här sitter jag och ler och blir gosevarm i hjärtat!!
Kram fina Fru Venus ♥

Chrissan sa...

Blev precis som Lippe alldeles varm i hjärtat av dig du fina Venus.

Gafflan sa...

DET är balsam för själen! Att veta att man gjort gott och skillnad känns fantastiskt. :DD
Kram

Maria (Jag och de mina) sa...

Det är väl härligt att kunna må bra på andras bekostnad :D

Fru Gårman sa...

Du är alldeles alldeles okonstig. Den som inte blir glad över sådana där saker, dom är väldigt konstiga. Kram! ♥

Knasterfaster sa...

Det känns säkert bra särskilt bra inom honom också när han tänker på dig ikväll. :)

Märta sa...

Nu blev jag så där fluffigt gråtmild och varm i hjärtat! Du är totalt okonstig - när underdogs får ett rikt och levande liv är lockar det banne mig fram ett vargflin i ansiktet på en. :D

Malde sa...

Jag blir alldeles varm i hjärtat av det du skriver. Tack för att du bjuder på dagens må-bra-läsning. Det behövde jag idag.

Kram

Singelmamman sa...

Om han minns dig som snäll så var du det också.

Tina sa...

En riktigt bra sak att bli glad över! Ryste av välbehag när jag läste inlägget.... ;o)

Allt mellan Himmel och Potatisåker sa...

Hurra! Det finns verkligen hopp om mänskligheten när man läser sånt här. BRA av dig att stanna - det hade min själ jag knappt vågat. Men man tänker så mycket konstiga tankar åt andra...
Kram!

Sus sa...

Fina Venus!

Anonym sa...

Av självklar anledning uppskattar jag människor som gillar annorlunda. Det visar att den personen har öppet sinne, är modig och en god människa. Tack <3 /madlar

Renée sa...

En alldeles underbar berättelse! Jag håller med dig om att fler borde leva NU och inte när de är pensionärer! Jag brukar säga till de som stressar runt att jag själv inte hade tänkt att jag skulle vara sjukpensionär när jag var 36, det ingick inte i min plan... Numera lever jag faktiskt NU, jag orkar inte tänka på morgondagen alls...
Var stolt över dig själv att han minns dig som en vänlig själ. Du ÄR en vänlig själ!!! KRAM!

Ezter sa...

Inte konstigt alls att du blev glad! Även om du tyckte du gjorde för lite, så tyckte ju inte han det! Det lönar sig att vara snäll! Jag blev glad av att läsa det du skrev, så jag är kanske ännu konstigare?

Tantaluran sa...

En fin berättelse. Han kunde gå vidare. Strongt!