Bok 1 - utdrag ur kap 2/1

"Nu är jag ordentligt förberedd. Jag har ringt jobbet och sagt att jag har magsjuka och inte kan komma på jobb idag, och kanske inte imorgon heller. Jag tyckte att magsjuka var en bra lögn, för då finns det en rimlig förklaring till min viktminskning när jag kommer tillbaka.

Jag vill inte tala om att jag bantar, det har en så negativ klang. Och jag vill gärna slippa kommentarer och frågor om hur mycket jag gått ner i vikt, jag vill sköta det här själv. Ensam är stark. Eller ensam bortsett Lena förstås; min självutnämnda mentor och den person som jag ska stå till svars för varje vecka. Lena vill ha koll på att jag inte slarvar och samtidigt peppa mig att kämpa vidare. Lite onödigt kanske, för hur svårt kan det vara när man en gång bestämt sig?

Jag har laddat upp med block, pennor och en tom pärm samt en rejäl hög med tidningar som innehåller smarta tips och nyttiga recept. En kopp kaffe och två – idag endast två – mackor på filmjölkslimpa och Kalles Kaviar. Och en mandelkubb. Dag ett börjar."



Lite senare:

”Hej Lena, jag har börjat nu!”
”Börjat med vad då? Och vad är det som låter? Äter du?” frågar Lena.
”Jag har börjat banta nu. Idag. Vill du höra vilken diet jag ska köra?”
”Visst, men vad äter du på?” frågar Lena ännu en gång.
Lite skamsen sköljer jag ner det sista av mandelkubben med lite juice.
 ”Eh ... det var en riskaka. Min frukost”, svarar jag belåtet.
”Riskakor är bara skit”, säger Lena. ”Det är bara en massa luft och du blir hungrig inom en timme igen. Du måste äta något grövre.”
Jaså, det måste jag? Då var det ju en jäkla tur att det inte var en riskaka.

 ”Okej, men lyssna nu! Jag har bestämt mig för GI-metoden och lite piller från hälsokostbutiken”.
 Jag hör Lena sucka ljudligt. Så mycket var det med det peppandet.
”Vi har ju pratat om det här med piller tidigare. Det finns inte några genvägar med piller. Du måste äta mindre och röra på dig mer!”, predikar hon.
Det var väl ett evigt tjatande om mindre och mer,  men i helt fel sammanhang. Skulle det vara omvänt skulle jag inte ha några problem alls.
”Vad är det för piller du tänker äta?” frågar hon.
”Det är tre sorter. En som är vätskedrivande och en sort som skickar ut alla slaggprodukter ur kroppen. Och sen är det en jättebra sort som samlar allt fett i kroppen som i små kapslar. Sen skiter man bara ut det. Fettet alltså, i kaplsar.” Jag är nästan andfådd av lycka över att kunna berätta om min upptäckt. Lena, däremot, är väldigt tyst. ”Hallå ... Lena, är du kvar?”