Bok 1 - utdrag ur kap 3/1

"Nine one one. Ett ett två. Etthundratolv. Hundratolv. Vilket jävla alarmnummer som helst bara ambulansen kommer så fort som möjligt. Jag håller på att dö. Jag ser ljuset borta i tunneln, ett skarpt men ändå välkomnande och varmt ljus. De på andra sidan ropar på mig. Åh, jag ska till himlen!

   ”Vad skönt att se att du ler”, säger Lena. ”Ett tag trodde jag att du skulle dö.” Lena sätter sig på golvet bredvid mig.
Jag orkar inte sitta. Fan, jag orkar inte ens andas! Jag ligger på golvet och flåsar som en strandad val, oförmögen att röra någon av mina kroppsdelar.
”Varför gick du ut redan efter halva passet?” frågar Lena samtidigt som hon stretchar sina lårmuskler. Det finns stunder då jag hatar jag henne, intensivt och hett. Det här är en sådan stund.

”Den enda anledningen till att jag gick ut var att hade jag inte gjort det så hade ni fått bära ut mig på en bår. Död”.  Jag ligger kvar på golvet och funderar på om stadens lyftkransservice har jour på kvällarna, och vad det kostar i så fall? Jag kommer inte att kunna ta mig hem själv.
”Herregud Anna! Du stod och stampade en liten stund på brädan, helt utan tempo. Du hoppade över alla lite jobbigare rörelser som höga knän och liknande. För fan, du var helt i otakt med oss andra!”

I otakt? Herregud, de skenade ju på som om fan själv var efter dem! Armar upp åt ena hållet, ben ut åt andra hållet, och hålla in magen samtidigt som man skulle upp och ner på brädan! Vilken tortyr!
”Jag fattar inte varför allt måste gå så fort och i takt med alla andra”, säger jag till Lena, samtidigt som jag tänker: Jag förstår inte heller varför det måste göra så ont!"