fredag 18 januari 2013

Jaa....vad ska jag säga?

Tycker ni att jag lyser med min frånvaro? Hos er alltså. Ni har så rätt.

Vet inte vad jag ska säga.
Mår hyfsat bra, åtminstone vad gäller krämpor. Lite trött men det hänger nog ihop med morgonjobb som börjar kl 03.30. Jag får skylla mig ensam liksom. Nya jobbet är bra. Kul, jag gillar det och trivs där. Några små "orosmoment" men det har inte alls med mig att göra, tvärtom. Bästa jobb jag haft på länge, om man bortser från lönen då. Jag är inte stressad. Känner mig ensam ibland och vill träffa/ser fram emot att träffa vänner, samtidigt som jag vill krypa under täcket med en bok eller sätta på på Venusberget och bara titta på vattnet. Ensam. Lite utanför både mot min vilja och självvalt. Märkunderligt.

Skallen snurrar av idéer man jag kommer inte till skott med något. Det mesta är egentligen bra men jag känner mig som en säck potatis som någon ställt i ett hörn i en källare i mörkret och där ska jag stå tills....ja, vad? Tror jag lallar på för mig själv tills inspirationen för livet kommer tillbaka. För det gör den, förr eller senare. Eller hur?

Förresten, idag har jag bott på Åland i 32 år. 32 år!!

15 kommentarer:

Ting sa...

Jag känner igen känslan.
Ensam, men orkar inte umgås.
Vet inte hur man ska hantera det, men jag gör som du - avvaktar.
Sköt om dig fina Venus!

Malla sa...

Jag förstår hur du menar. Du är kanske ensam om vi ser det till att du itne umgås, men tänk på att vi är flera 100 som är med dig, här :)
Jag orkar inte umgås jag heller och ibland känner jag mig ensam men oftast så tar jag mig bara en kväll med ngn jag gillar då så känns det bättre :)
Stora kramar och livslustan - den kommer, kanske med ljuset!

Nica sa...

Det där känner jag igen. Vill träffa massa människor- men ändå inte. Tror man blir lite av kokongMänniska den här årstiden... Men ljuset kommer kära Fru V! Pöss på nosen

Ezter sa...

Är det mig du beskriver? Utom jobbet då... Grattis till de 32 åren!

Anonym sa...

Vem är social så här års..ååå det är såå komplicerat nu, och inte alls lika inbjudande som fina sommardagar.....
32 år ...det var inte illa...då är det snart ett avtryck i berget där du brukar ligga om sommmaren ;)
Ha en fin helg vännen
Ann-Louisekram

Maria sa...

Jag har oxå lyst skarpare än vanligt den senaste veckan. Med frånvaron alltså. Men nu är jag här för att önska dig en härlig fredag och en minst lika härlig helg!
Kram

Anonym sa...

En till med betongkänsla.
Tvi vale.

Anonym sa...

En massa ♥ och stor KRAM!
Puss i pannan!

Jigglypuffan sa...

Kroppen tycker säkert att du behöver den här "kokongtiden" just nu. Läs en bra bok, bada i goa badbomber, ta ett glas vin eller två och snart så vänder det mot vår och ljusare tider som vi alla väntar på!

Snäckskalsdalen. sa...

Ah, ja, så där är det ibland, det har man ju varit med om många gånger. Och när sen groddarna på dom där potatisarna i säcken börjar växa ut då är det dags, då är man på't igen!
Skönt att du har ett bra arbete och att du inte stressar, man vänjer sig vid det också, att inte stressa, och det är väldigt skönt att inte behöva göra det!
Kramar

Anonym sa...

Grattis till de 32 åren. Det borde firas med mer än potatis.
Jag är övertygad om att det inte dröjer så länge innan du får inspirationen tillbaks.
Österlenkramar

Singelmamman sa...

Kloka ord från kommentarerna här ovan. Särskilt Snäckans ord tar jag till mig.

Ulrika sa...

Ibland behöver vi egen ensam tid. Inte för att göra nåt speciellt utan bara för att vara, att landa. Kanske landar du just nu?
Låt dig bara vara så kommer nog orken och resten senare.
Så resonerar jag iaf.

Kram!

Veronica sa...

Ibland bara är det så, det måste vara okej. Ett tag. Om man inte känner igen sig och det håller på länge, då måste man se upp och försöka hitta hjälp. Ut. Men ett tag måste det få vara så. Jag tror det behövs. Kram.

Hovdamen sa...

Jomen så där känner jag ofta själv också. Självvalt såklart (eller?) men ändå. Rätt jobbgit. Hoppas du kommer över det.

Kram