Till skogen vid havet. Stugan, jag och kissorna.
Det är fantastiskt stjärnklart, nollgradigt, så tyst och stilla, inte ett knäpp hörs.
Fantastiskt också att jag ännu en gång kan vara här i fem dagar, det här första dygnet ensam då Mannen frotterar sig med damer i staden, på lokal gubevars. Inte mig emot.
Jag får ibland frågan hur jag vågar vara här ensam?
Vågar? Vad finns det att vara rädd för? Nada.
Annars resonerar jag som så här, om någon nu mot förmodan rövar bort mig under natten så kommer dom att föra tillbaka mig fort som fasiken när de ljusnar och dom ser vad dom fått tag på.
Nu, lite mer brasmys innan jag kryper under mitt dubbeltäcke. Älskade dubbeltäcke.
3 kommentarer:
Så underbart när det är stjärnklart. Hemma på min gata så ser jag set aldrig, så jag är ganska avund på dig.
Der skulle jeg gjerne vært noen dager!
Beundrar ditt mod att sätta dig själv ute i ödemarken... Även om det, som du säger, inte finns något att frukta.
Jag tycker det skulle vara läskigt som aldrig förr. Har en stuga uppe i skogen men skulle aldrig i livet våga vara där själv efter mörkrets inbrott... Tyvärr. För det är mycket rofyllt där i skogen vid den lilla sjön.
Skicka en kommentar