En god vän gav mig en tupp. Kurt-Snorre Gottfrid Ochvårtefternamn. Tilltalsnamnet blev Gottfrid då Mannen vägrar stå på trappan och i arla morgonstund skrika "Upp med dig Snorren!" Gottfrid alltså. Stilig som få, eller hur?
En del förståsigpåare säger att han har för korta stjärtfjädrar för att vara tupp, men vem vill ha ett stort arsel liksom?
Nåja, det är inte utseendet som är problemet utan bristen på tuppfasoner. Totalt självupptagen är snyggingen i fråga. Gal som en tok redan vid fem på morgonen, men när jag öppnar luckan vid halv sex så går han ut och börjar äta godbitarna medan damerna halvsover på pinnen ännu.
När Morriz jagar dom lite på skoj är han den första som springer undan och lämnar damerna åt sitt kattöde. Är dom ute i blåbärsriset så lämnar han gänget och spatserar iväg på egna äventyr. Hönorna blir lite vilsna och undrar vem som riktigt är herre på täppan?
Sätter på dom, det gör han däremot mest hela tiden och länge och väl. Han gör ju det han ska, tycker Mannen och förstår inte riktigt Snorreproblemet.
Jag känner att jag helt plötsligt har två tupp-problem om vi säger så.
6 kommentarer:
Mysigt med höns och tupp!
Det vill jag också ha, men min tupp (maken) vägrar.
Vilken av tupparna är värst?
Gottfrid faktiskt. I alla fall idag ;-)
Vad mysigt att du och hönsen är tillbaka! Och katterna. Och tupparna. Och mannen. Och ja, allt! Fast mest du!
Jag gillar dina höns och Gottfrid är ju mysig - trots korta stjärtfjädrar.Lite egna fasoner har ju alla hankön. Vi får ta dem med en nypa salt, det är ju bara så.
Spännande att följa hur Gottfrid anpassar sig.
Ha det bra.
Kram Viola
Jäkla gigolo! Tuppen alltså :)
Skicka en kommentar