Läste ett intressant inlägg hos medelålders och tjockast på mitten, och det kändes riktigt bra att få veta att det är fler än jag som har dessa tankar.
Visst älskar man sina barn, det är vi säkert överens om. Men ibland, speciellt när de just är tretton och femton år, så önskar jag dem dit pepparn växer. Jag är trött på att vara ett obetalt hembiträde som plockar tillbaka handdukar till badrummet, kläder från golvet i deras rum och skor upp på skohyllan. Jag är trött på att behöva höra vad de behöver; nya trosor, strumpyxor, hårspray, ansiktsvatten, vår skor, jacka, klippning och medlemskort hit och dit. Nu kanske jag är lite orättvis, de frågar allt som oftast om jag/vi har råd, men de har ju ändå önskemål. Som ungdomar har.
Det allra jobbigaste är ändå deras eviga käbblande och bråkande med varandra. När lärde de sig så många fula ord? Och varför använder de orden mot sin egen syster? Jag fattar inte. Jag vill ha lugn och ro. Jag vill vara ensam. Jag vill laga och äta den mat jag gillar, och vid middagstider! Ingen här hemma förstod att jag var hela den där aprilveckan ensam i stugan, hur jag orkade (?) vara där alldeles ensam. Sanningen är att jag har kunnat vara ensam där fram till sista augusti.
Samtidigt som jag vill att de ska bo hemma och vara mina småtjejer som jag vill ta hand om, hjälpa med läxor och kläder, mysa med i soffan (sällan, men ändå) och äta middags tillsammans med, så vill jag också vara ensam. Utan krav. Utan tjaffs. Utan syskonbråk. Utan ungar.
Är det fler som känner som jag och Veronica?
21 kommentarer:
Jag känner oxå så emellanåt. Tror vi gör det alla, man är ju inte mer än människa.
Nu är ju min lilla grabb "bara" 5 år men han grisar ner, tar av sig sina skor där han står och trots att jag säger till att dom banne mig SKA upp på hyllan så står dom 15 minuter senare fortfarande kvar. Oftast väljer jag att ta dusten med surerier från honom för han ska ställa tillbaka dom. PUNKT. Lika så med kläder, leksaker osv som dräller över allt efter en dag här hemma. Han vet så väl, men testar varje chans han får och hoppas kanske att jag inte ska ta den där smällen och bli osams med honom över en sån skitsam. Men för mig är det en principsak istället för en skitsak som det är i hans ögon.
Jag kanske är hård mot honom när han bara är 5 år, men hur skulle han lära sig om han får allt serverat på ett silverfat? Barn som får det är min mardröm och jag har alltid lovat mig själv att ICKE bli en sån förälder som ger mig barn allt han vill ha bara för att han surnar till och gråter, skriker, stampar i golvet, slänger med dörrar osv. Never! I mitt hus är det Jag som bestämmer, inte han. (vilket han vet)
Fick precis suget att blogga om detta så jag följer efter..
Ha en underbar dag och när DU har råd så dra iväg på en SPA resa med din absolut bästa vän och koppla av och låt maken och barnen sköta hemmet så dom förstår vilket arbete du faktiskt gör. Ett arbete som i deras ögon inte alls är så stor för "du lagar ju bara mat, du tvättar ju bara, du städar ju BARA" men hur skulle det vara om du strejkade och vägrade göra allt det där? Skulle nån ta din plats?
STOR Kram på dig!
SATAN vilken kommentar det blev, HAHA.. kan likagärna kopiera detta och ha som inlägg i min blogg.. hehe..
Jag känner mig så tacksam över att mina killar inte håller på sådär. Jag har nog med skolproblem med den minsta som du vet. Här hemma har jag väldigt sällan några bråk med barnen. Jag vet att du och Veronica inte är ensamma om att känna sådär. Jag pratade med en av sönernas mammor häromdagen och hon och hennes son bråkar ständigt. Hoppas dina döttrar blir mer ansvarstagande snart. Kanske ni kunde ha familjeråd där ni bestämmer vad som är rimligt att de själva tar hand om därhemma? Vad tycker de själva om att bråka med varandra? Kanske de har några bra idéer om hur de skulle kunna bli vänligare mot varandra?
Jag menar förstås att jag pratade med en av sönernas kompis mamma!
jesse: gör du det :-) Mina tjejer har varit/är jätteduktiga, men när tonåren kom krypande så är det ATTITYDEN jag retar mig mest på :-(
Klart att man känner så. Jag vill gärna sälja dom på Blocket för en billig penning då och då.
För mig handlar det en hel del om vad jag fått tillbaka. Mina ungar var rätt bra på det. Att se det som gjordes, att berätta att de gillade att hänga med morsan. Visst fanns det stunder då jag önskade slippa skjutsandet och tubsockar att vränga rätt och sortera kommer att finnas i det helvete jag hamnar om jag inte är snäll men ändå. Det hände rätt ofta också att de såg vad som behövde göras och gjorde det, inte alltid, absolut inte, men tillräckligt ofta för att jag skulle stå ut.
Mitt barn har precis kommit ur en mycket jobbig period. Hon har varit jobbig ända tills nu och då är hon 10 år... Nu har så mycket släppt på något sätt, jag behöver inte alls strida på samma sätt och hon kan till och med tycka att hon BEHÖVER städa! Jag tror att alöla barn har någon sorts problemperiod som man måste ta sig igenom. Jag vet inte egentligen vad som är bäst men man får nog fostra barnen efter den individen den är för alla barn är ju olika. Du får väl köra med samma mynt tillbaka, säg fula ord du med så får du se hur dom reagerar! Dom tycker säkert inte alls att det passar sig att vräka ur sig hur som helst!
Ja, ja... Det blir nog folk av dom oxå...
Kramis!
Blocket var ett bra tips. Såg Dr Phil imorse oc där skojade de om en ny trend för 2010, när man bytte barn så man fick en ny chans med ett annat barn. *muttrar*
Missförstå mig rätt, jag älskar min skrutt, men den här attityden. Den smittar av sig också och jag blir som en grinig unge själv, fast jag ska vara vuxen och förståndig. *suck*
Veronica: Det är just det, attityden! Mellan all hjälp och alla kramar så är det så förbannat elaka med varandra!! Jag ORKAR inte höra det, och sen blir jag sur och gnällig när jag tjatar på dom att dom ska bete sig som folk...
Ibland har man lust att ta den ena ungen och slå i huvudet på den andra...och däremellan är de hur goa som helst.
Har hört att om de är lätta som små blir de jobbigare som tonåringar (och i mitt fall verkar det stämma). Den ena börjar tack och lov närma sig slutet av tonåren men den andra ha precis börjat...
Det vänder! De kommer att sluta bråka med varandra var så säker.
Be dem gå ut om de ska bråka, eller kanske på vinden/källaren Och de får inte komma in förrän de bråkat färdigt och löst det hela.
Tids nog försvinner attityden och de blir ljuvliga små änglar hela tiden. Det gäller "bara" att försöka stå ut tills dess och vara jäkligt bestämd.
Roligt att du tyckte om mina bilder! Jo för fasen man får känna så där. Och vet du man får också känna att man skulle vilja att ens dementa morsa skulle gå bort när hon ändå inte är som hon är på riktigt. Varje dygn ska ha en timme extra då jag köper hennes mat, tvättar henne och håller henne sällskap. Nu och då får jag en dag utan att behöva göra det där, och det är så förbaskat lyxigt.
Mitt äldre barn har flyttat hemifrån och jag tror både hon och jag har en mycket närmare relation just därför.
Jag erkänner glatt att jag behöver vara riktigt ifred nu och då. Det är otroligt skönt att inte behöva bry sig om nåt annat än sig själv.
Herregud, se vad jag också behövde avlasta mig :)!!!
Mitt andningshål just nu är trädgården, där får jag överlevnadsluft. Hälsn mimi
Nu måste jag kommentera trots att jag inga barn har.
SJälvklart får man klaga på sina barn. Konstigt vore det väl annars.
Dom som låter som att deras barn är änglar hela tiden undrar jag om dom slår dom istället, i smyg.
Det är väl som med en Make. Ibland önskar man honom åt fanders, att man var singel och bara behövde plocka bort efter sig själv.
Självklart älskar man ju honom ändå, vill inte vara utan honom trots baksidorna.
Klaga är väl en slags ventil. Barn är inte lätta alltid, det är ju inte vi heller fast vi är nästan perfekta ;)
Klaga på du!
Känner starkt igen det där med ungarnas attityder mot varann. Kunde kalla varann precis vad som helst, slängde upp den andres dörr så gipsväggen fick ett stort dörrhandtagshål, måste sitta i var sin ände av jättestora köksbordet för annars sparkade dom sönder varann - är i dag i 'vuxet' skick goda nära förstående mot varann. Men oj vilket krig det var.
Mina barn har flyttat hemifrån förr länge sedan,men jag kommer ihåg det där eviga tjafset.Två tonårsdöttrar är ett riktigt eldprov. Den ena var en ängel men den andra.... Hon provocerade sin lillasyster hela tiden, stal från henne, mobbade henne och hennes kompisar.Det var såå skitjobbigt. Och denna attityd!! Som om man inte var vatten värd, utan helt dum i huvudet. Suck! Tur att den tiden är över. Tyvärr är det inte alltid det går över. Ibland fortsätter dom att vara såna här för tid och evighet. Om vi inte hade haft ett barn (50%!!!) som var okej så hade väl folk trott att vi var världens sämsta föräldrar! Det kan låta som man klagar men det känns bara som om man faktiskt bara behöver säga som det är! Stå på dej annars gör din barn det! Kram Paula.
Ja nu är mina barn 37 och 35 år (vart tog tiden vääägen?) och några av barnbarnen är i den där åldern, de två äldsta som är 14 och 17 och jag ser att det börjar vända, till det bättre igen.
Och så ser jag att jag alldeles tydligt minns när trettiofemåringen, av honkön, var i den där åldern. Det vill jag inte minnas. Varför glömmer jag det som är i nutid och minns det som var för mer än 20-30 år sen? Kan inte vara ett ålderstecken va, jag är ju bara sextio?
Anmaja
http://blogg.omakastengods.se
ja. man får känna så. det gör nog alla - ibland. eller alltid :)
kram!
Himmel, jag är redan där och töserna är bara 8 och 10 ännu. Hur blir det inte när de är i tonåren?!
Förstår precis! Men jag är övertygad om att det blir folk av våra tonåringar också.
Skicka en kommentar