Tagen på bar gärning av en överraskning. Typ.

Igår när jag kom hem var jag så pinknödig, så hungrig sugen på fastlagsbullen som låg i kassen från affären och så nyfiken på paketet som låg i postlådan när jag kom hem. Av handstilen att döma så fanns det två alternativ på avsändare, Agneta i Snäckskalsdalen (skriver sååå vackert) eller Nica med rösten. Upp i hallen, vilket var nödigast viktigast, pinka, äta bulle eller öppna paket? Kunde inte välja. Klämde in mig på vår mini-mini toa, satte mig ner, öppnade bullpaketet, knölade in locket i munnen direkt och rörde om i mandelmassan men tandbortskaftet och greppade sen bullen med tänderna för att kunna öppna paketet (guuud vad skönt det var att få pinka). Slet upp paketet och ut trillade ett vackert kort och en bok. En LCHF bok för att peppa mig med min bantning. *ridå* Behöver jag säga att fastlagsbullen liksom fastnade på vägen? (det är en sån ni kallar Semla)

Det var Nica som sänt mig boken, faktiskt en av dom bättre böcker jag läst om LCHF. Inte bara smarriga och enkla recept utan en massa information och hjälp med att tänka rätt. Tack underbara Nica för boken och det peppande och fina kortet. Alla era fina kommentarer om att inte ge upp, fortsätta kämpa och ta det i maklig takt fick mig att skämmas i kubik där jag satt. Men jag fick också en nytändning vad gäller fortsättningen med min eviga kamp. Tack alla ni där ute, jag ska skärpa mig! Men bullen åt jag upp, jag hade ju liksom redan börjat...