Hon kom.

Hon kom.
Hon kom ut genom dörren där på Arlanda, med sina guldiga lockar, ljusare än vanligt, gungandes på ryggen. Leendet var stort och varmt, kramen hård och ögonen fulla av skratt. Läderjackan var ny, ett fynd sa hon, liksom den nya väskan. Trots all "skitmat" som hon sa, har hon blivit mindre, de fick inte så mycket av den varan. Nu vill hon ha frukt och grönsaker när hon kommer hem. Hon pratar, pratar i ett och har tusen saker att berätta. Vi lyssnar, nickar och håller med. Det spelar ingen roll vad hon säger, hon är hemma, välbehållen, och mitt mammahjärta bultar i normal takt igen. Älskade, älskade guldlock, välkommen hem!