Norge. Yttrandefrihet?

En vecka. En vecka och jag har inte blivit av med bilderna jag har framför mina ögon. Trots goda vänner, skratt och värme försvinner inte min privata filmförevisning. Nej, inte filmförevisning, utan en dokumentär. En dokumentär så skrämmande att man fortfarande frågar sig om det verkligen hänt? Men ja, tyvärr har det hänt. Många tycker att båtolyckan i Ryssland och tågolyckan i Kina inte fått samma uppmärksamhet, men det är olyckor! I Norge handlar det om galenskap, om planerade mord. Och om många barn och ungdomar. Jag tycker det är skillnad.

Jag blir inte av med bilden av barn och ungdomar som springer för sina liv. Fjortonåringar som gömmer sig bakom träd och klippor. Femtonåringar som springer mot vattnet för att rädda sig men blir skjutna i vattnet. Sextonåringar som försöker komma undan men ändå stannar på vägen för att hjälpa sårade kamrater. Mitt hjärta krymper till en hård sten när jag tänker på barn som tror eller vet att de kommer att dö, och det sista de vill göra är att ringa hem till mamma och säga att de älskar henne fast de brukar vara tjuriga och skrika fula saker. De vill tacka för allt som mamma och pappa gjort, för de ser hur livet rinner ifrån dom. Jag känner deras skräck.

Finns det något värre för ett barn att helt plötsligt vara skräckslagen, på en förmodat trygg plats, och inte kunna gå till sina föräldrar? Finns det något värre att som förälder veta att ens barn finns på skräckens ö, men levande eller död? Rädd? Sårad? Gömd?  Mina barn var inte där, men det känns som om de var det.

Jag läser om en fjortonårig pojke. Levnadsglad, öppen, intresserad. Han levde för sin sport, judo. Han är död nu. Just nu har jag svårt att föreställa mig att jag ska tvätta upp och packa ner femtonåringens judokläder och släppa iväg henne på ett judoläger. Ett tryggt läger med ledare och vuxna. Att rulla ihop sju par ridstrumpor och släppa iväg fjortonåringen på ett ridläger känns inte heller aktuellt. Ja, jag har dom kvar, i livet, och utan en massa hemska minnen. Men nu är världen förändrad för alltid.

Samtidigt har jag en diskussion med min femtonåring, sexton i höst. Hon är politiskt aktiv och förespråkar yttrandefrihet, alla ska få säga vad de vill och tycka vad de vill. Hon var med och arrangerade ljusmanifestationen i Mariehamn förra veckan och är illa berörd och ledsen över det som hänt. Men vi lever i en demokrati, säger hon, "Man kan inte göra som du säger, mamma!"

Varför inte? Jag tycker yttrandefrihet har gått för långt när vem som helst får säga vad som helst. När en vilsen och sjuk själ under flera år kan planera, skriva om och lägga ut sina åsikter och sitt hat på nätet. Det måste väl finnas en gräns för hurdana åsikter man har och hur mycket hat man sprutar ut? Tar SD i Sverige och Sannfinländarna i Finland sitt ansvar? Tänker de på vilka reaktioner deras politik väcker? Galna människor dyker upp överallt, och finns det dessutom ett politiskt parti som förespråkar galenskapen kommer detta att hända igen, i någon form. Så, hur långt ska yttrandefriheten sträcka sig?

Tidigare tänkte jag på Norge som ett vackert men dyrt grannland. Ett land där det bor en underbar kvinna som jag träffat tack vare bloggvärlden. Nu tänker jag på bomben i Oslo, och framför allt alla barn och ungdomar ute på ön. Jag är glad att Norge har den statsminister och den polis de har. Och att de har varandra. Jag hoppas också att de vet att de har oss, ålänningar, finnar, svenskar och alla andra i världen. Sen hoppas jag också att min dokumentär bleknar med tiden, för den håller på att äta upp mig inifrån.