fredag 29 juli 2011

Norge. Yttrandefrihet?


En vecka. En vecka och jag har inte blivit av med bilderna jag har framför mina ögon. Trots goda vänner, skratt och värme försvinner inte min privata filmförevisning. Nej, inte filmförevisning, utan en dokumentär. En dokumentär så skrämmande att man fortfarande frågar sig om det verkligen hänt? Men ja, tyvärr har det hänt. Många tycker att båtolyckan i Ryssland och tågolyckan i Kina inte fått samma uppmärksamhet, men det är olyckor! I Norge handlar det om galenskap, om planerade mord. Och om många barn och ungdomar. Jag tycker det är skillnad.

Jag blir inte av med bilden av barn och ungdomar som springer för sina liv. Fjortonåringar som gömmer sig bakom träd och klippor. Femtonåringar som springer mot vattnet för att rädda sig men blir skjutna i vattnet. Sextonåringar som försöker komma undan men ändå stannar på vägen för att hjälpa sårade kamrater. Mitt hjärta krymper till en hård sten när jag tänker på barn som tror eller vet att de kommer att dö, och det sista de vill göra är att ringa hem till mamma och säga att de älskar henne fast de brukar vara tjuriga och skrika fula saker. De vill tacka för allt som mamma och pappa gjort, för de ser hur livet rinner ifrån dom. Jag känner deras skräck.


Finns det något värre för ett barn att helt plötsligt vara skräckslagen, på en förmodat trygg plats, och inte kunna gå till sina föräldrar? Finns det något värre att som förälder veta att ens barn finns på skräckens ö, men levande eller död? Rädd? Sårad? Gömd?  Mina barn var inte där, men det känns som om de var det.

Jag läser om en fjortonårig pojke. Levnadsglad, öppen, intresserad. Han levde för sin sport, judo. Han är död nu. Just nu har jag svårt att föreställa mig att jag ska tvätta upp och packa ner femtonåringens judokläder och släppa iväg henne på ett judoläger. Ett tryggt läger med ledare och vuxna. Att rulla ihop sju par ridstrumpor och släppa iväg fjortonåringen på ett ridläger känns inte heller aktuellt. Ja, jag har dom kvar, i livet, och utan en massa hemska minnen. Men nu är världen förändrad för alltid.

Samtidigt har jag en diskussion med min femtonåring, sexton i höst. Hon är politiskt aktiv och förespråkar yttrandefrihet, alla ska få säga vad de vill och tycka vad de vill. Hon var med och arrangerade ljusmanifestationen i Mariehamn förra veckan och är illa berörd och ledsen över det som hänt. Men vi lever i en demokrati, säger hon, "Man kan inte göra som du säger, mamma!"

Varför inte? Jag tycker yttrandefrihet har gått för långt när vem som helst får säga vad som helst. När en vilsen och sjuk själ under flera år kan planera, skriva om och lägga ut sina åsikter och sitt hat på nätet. Det måste väl finnas en gräns för hurdana åsikter man har och hur mycket hat man sprutar ut? Tar SD i Sverige och Sannfinländarna i Finland sitt ansvar? Tänker de på vilka reaktioner deras politik väcker? Galna människor dyker upp överallt, och finns det dessutom ett politiskt parti som förespråkar galenskapen kommer detta att hända igen, i någon form. Så, hur långt ska yttrandefriheten sträcka sig?

Tidigare tänkte jag på Norge som ett vackert men dyrt grannland. Ett land där det bor en underbar kvinna som jag träffat tack vare bloggvärlden. Nu tänker jag på bomben i Oslo, och framför allt alla barn och ungdomar ute på ön. Jag är glad att Norge har den statsminister och den polis de har. Och att de har varandra. Jag hoppas också att de vet att de har oss, ålänningar, finnar, svenskar och alla andra i världen. Sen hoppas jag också att min dokumentär bleknar med tiden, för den håller på att äta upp mig inifrån.

15 kommentarer:

AKF sa...

Så mitt i prick du satte ord på mina tankar och de bilder som också spelas upp om och om igen i mitt huvud. En ondska så personifierad, vad hade han för rätt....
Bilderna kommer väl att blekna med tiden men aldrig helt och det ska man nog heller inte låta dom göra. De måste istället hjälpa oss att ta hand om varandra.
Må väl Ann-Kristin

Ting sa...

Ja, det är fruktansvärt.
Precis som du säger så kan inte jag heller sluta tänka på det.
Och varje gång jag tänker på det så känner jag tårarna bubbla upp i ögonen.
Jag känner mig helt förtvivlad.
Och rädd, skräckslagen.
Min fantasi tar mig dit, till skräckens ö.
Fast jag kan nog inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur hemskt det egentligen var.
*ryser*

Anonym sa...

Hmm.. Jag måste nog hålla med din dotter faktiskt. Vilket samhälle skulle vi få annars om man inte fick skriva eller tycka vad man vill. Var ska gränsen gå liksom? Sådana där galningar finns ju tydligen och de planerar nog sina illgärningar ändå. Tyvärr! Men visst är det rent ut sagt för jävligt. Jag lider med alla drabbade och tänder ljus för alla offer. Mitt hjärta blöder också...

Shamrock sa...

Jättebra skrivet

Gro sa...

-og nå kommer jeg akkurat fra en minnestund. En femten år gammel fra samme kommune som jeg ble drept. Vondt og tragisk.
Men, ytringsfriheten vil jeg ha! Slike gærninger finns, uansett hva man gjør. Vi må ikke snevre inn demokratiet pga enkelte gærninger. Jeg tror det nå er enda mer viktig å vise hva demokratiet betyr for oss alle. Kanskje det kan være med og bryte ned slike gærninger...
Det er nå det er viktig med åpenhet, samhold og vise at vi bryr oss!

Susanne sa...

Mina tankar går till alla familjer och funderar på hur man orkar leva vidare efter detta. Kan inte sluta gråta när jag tänker på ungdomarna som flyr för sina liv =´(.

Agneta sa...

Vi blir inte av med galningarna oavsett om vi drar ner på yttrandefriheten eller ej... Tyvärr! Men jag förstår din tankegång.
Det som hände på Utöya var helt fruktansvärt. Jag vill bara gråta när jag tänker på det.

Rigmor sa...

Ja, helt plötsligt kom ondskan nära, innanför huden t.o.m. Jag förundras, liksom du, över att det kunde få fortgå i så många år, att ingen förstod. Sen slog det mej, hur mycket vet vi egentligen om vår närmaste granne?? Stackars de människor som bott bredvid honom, och som inget anat, vilken känsla lever hos dom nu?? Å det mest konstiga, han har också varit ett litet barn, älskad av en far och mor...
Kram

Viktkamp sa...

Bra skrivet!

Snäckskalsdalen. sa...

Ja.
Svåra frågor.
Usch.
Kramar.

Elle sa...

Tårar i ögonen och klump i halsen....

Kram Elle

Tina sa...

Håller med dej.... Men det är svåra frågor... Tänker mycket på hans mamma. Visste hon....???? Eller har hon bara varit stolt över sin skötsamma son..
Så många har blivit berörda av hans agerande.
En konstig oro finns i kroppen...

Knasterfaster sa...

Yttrandefriheten måste vara kvar. Vem ska bestämma vad vi ska få tycka, tänka och ge åsikt för? I Sverige och Finland finns redan förbudet som heter "hets mot folkgrupp".

Ulrika sa...

Ja, det är svårt att begripa. Och greppa.
Och jag tror detta bara är början, många tokar kommer att följa efter nu när dom fått en hjälte att kopiera.
Otroligt.
Hoppas att denna norska dåre inte får mer uppmärksamhet, inte kan ha tillgång till internet eller kunna ha kontakt med sina gelikar.
Han förtjänar inte att få leva tycker jag, även om alla liv bör värnas. Har man dräpt en massa människor, särskilt på det sättet har man förverkat sin rätt att leva. Åtminstone ska han aldrig få andas fri luft igen.

Fast gör han det om x antal år så lär han få springa för livet. Det är många anhöriga som vill ha hämnd.

Det är hemskt när sånt här händer, det gör ont och man blir förbannad, sårad och ledsen.
Varför? Hur kan man resonera som det han gjorde? För att få uppmärksamhet för sina sneda värderiingar. Märkligt och otäckt.

Kramkram från en nästan osynlig ulrika.

Tack för kortet, mailar dig senare

Singelmamman sa...

Jag kommer alltid att slåss för alla människors rätt att säga och uttrycka sin åsikt. Men jag kommer också alltid att kämpa mot främlingsfientlighet. Ingen människa är bättre än någon annan på grund av hudfärg eller religion. Kön eller vem man är kär i. Det är fasansfullt det som hänt och jag kommer vara nervös varenda dag den här veckan när SSU har kongress i Stockholm.