Ett tråkigt inlägg.

Hej. Jag har saknat er också. Ett litet förtydligande bara innan jag börjar förklara och gnälla, jag har inte behövt ta en paus från er och bloggandet, jag ser det inte som ett stressmoment, tvärtom. Däremot blev jag så trött och besviken på mitt skitliv vad gäller jobb, och jag valde att inte dränka er i den skiten.

Under snart tre år har jag aktivt, verkligen aktivt sökt andra jobb. Dels för att jag har ett skitjobb men mest för att jag inte klarar av att försörja mig och två tonåringar på den tresiffriga (i svenska låtsaspengar, fyrsiffriga) lön jag har med mitt ordinarie halvtidsjobb.

Med sökta jobb nr 32 kom jag så långt att jag var bland de tre sista och var på en intervju som tog en timme och tjugo minuter. Tyckte det gick bra, kände för första gången på länge att det fanns hopp. I tisdags fick jag ett brev och "tack för visat intresse, men.....". Nummer 32. Ni fattar va, nummer 32! Det är ett enormt antal på denna lilla ö.

Den krassa verkligheten kom också ikapp mig, eller att jag valde att ge upp, välj vilket som. Den sorgliga insikten om att jag är dömd till att städa under mitt resterande arbetsliv, 20 år, fick mig att falla i hög. Varken min kropp eller knopp kommer att klara det, men jag har inget val. Jag har under de senaste sju åren gjort det, ett akut måste jobb som skulle vara tillfälligt efter en skilsmässa. Men nu har jag hamnat i det "facket" och kommer inte bort. Jag trivs på min arbetsplats och med mina arbetskamrater, speciellt nu då jag fått vikariera husmor sedan i april, men det är snart slut med det.

Men jag kan så mycket mer. Så mycket mer. Jag har så fina arbetsbetyg från åttiotalet där jag jobbade i reception/kontor med ansvar över det mesta och med oändlig kundkontakt på tre språk. Förutom att mina arbetsintyg inte verkar gälla någonstans håller de också på att förlora sin trycksvärta då de är skrivna på maskin. Alltså skrivmaskin.

Att sedan vara alltmöjligtarbetare och egen företagare under femton år ger inga pluspoäng. Inte heller att jag är i den åldern då jag inte längre går på mammaledigt eller är hemma med sjuka barn betyder något. Jag har tjugo verksamma år framför mig då jag verkligen kan satsa på mitt jobb, men ingen vill ha mig.

Förutom att sköta kontor med bokföring, kundkontakter, beställningar, reskontra, marknadsföring och tusen andra saker, har jag jobbat i butik, café, kök, på färjor i tax free och som hyttvärdinna, kört lastbil och slamsugningsbil, varit fastighetsskötare, vakat inom äldrevården, jobbat som försäljare, lagat mat där jag även haft budgetansvar, kört taxi, färganalyser och inredning, och säkert mycket mer som jag inte minns nu. Men nu duger jag till att städa. Inget fel i det, men min ledsna och besvikna hjärna håller på att skrumpna ihop. Det är därför jag "bombaderar" er med inlägg i det oändliga.

Jag är så besviken. Besviken för att det aldrig blir nåt, besviken för att jag ger upp. Och nej, jag kan inte studera, mina barn och deras skolgång kommer först, finns inte en chans att min skrala ekonomi räcker till det.

Det var bara det. Däremot ska jag börja skriva här igen, det har kliat i hjärna och pekfingrar under dessa dagar, men jag ville vänta tills det svartaste lagt sig. Kram och tack till er alla.