torsdag 10 november 2011

Ett tråkigt inlägg.

Hej. Jag har saknat er också. Ett litet förtydligande bara innan jag börjar förklara och gnälla, jag har inte behövt ta en paus från er och bloggandet, jag ser det inte som ett stressmoment, tvärtom. Däremot blev jag så trött och besviken på mitt skitliv vad gäller jobb, och jag valde att inte dränka er i den skiten.

Under snart tre år har jag aktivt, verkligen aktivt sökt andra jobb. Dels för att jag har ett skitjobb men mest för att jag inte klarar av att försörja mig och två tonåringar på den tresiffriga (i svenska låtsaspengar, fyrsiffriga) lön jag har med mitt ordinarie halvtidsjobb.

Med sökta jobb nr 32 kom jag så långt att jag var bland de tre sista och var på en intervju som tog en timme och tjugo minuter. Tyckte det gick bra, kände för första gången på länge att det fanns hopp. I tisdags fick jag ett brev och "tack för visat intresse, men.....". Nummer 32. Ni fattar va, nummer 32! Det är ett enormt antal på denna lilla ö.

Den krassa verkligheten kom också ikapp mig, eller att jag valde att ge upp, välj vilket som. Den sorgliga insikten om att jag är dömd till att städa under mitt resterande arbetsliv, 20 år, fick mig att falla i hög. Varken min kropp eller knopp kommer att klara det, men jag har inget val. Jag har under de senaste sju åren gjort det, ett akut måste jobb som skulle vara tillfälligt efter en skilsmässa. Men nu har jag hamnat i det "facket" och kommer inte bort. Jag trivs på min arbetsplats och med mina arbetskamrater, speciellt nu då jag fått vikariera husmor sedan i april, men det är snart slut med det.

Men jag kan så mycket mer. Så mycket mer. Jag har så fina arbetsbetyg från åttiotalet där jag jobbade i reception/kontor med ansvar över det mesta och med oändlig kundkontakt på tre språk. Förutom att mina arbetsintyg inte verkar gälla någonstans håller de också på att förlora sin trycksvärta då de är skrivna på maskin. Alltså skrivmaskin.

Att sedan vara alltmöjligtarbetare och egen företagare under femton år ger inga pluspoäng. Inte heller att jag är i den åldern då jag inte längre går på mammaledigt eller är hemma med sjuka barn betyder något. Jag har tjugo verksamma år framför mig då jag verkligen kan satsa på mitt jobb, men ingen vill ha mig.

Förutom att sköta kontor med bokföring, kundkontakter, beställningar, reskontra, marknadsföring och tusen andra saker, har jag jobbat i butik, café, kök, på färjor i tax free och som hyttvärdinna, kört lastbil och slamsugningsbil, varit fastighetsskötare, vakat inom äldrevården, jobbat som försäljare, lagat mat där jag även haft budgetansvar, kört taxi, färganalyser och inredning, och säkert mycket mer som jag inte minns nu. Men nu duger jag till att städa. Inget fel i det, men min ledsna och besvikna hjärna håller på att skrumpna ihop. Det är därför jag "bombaderar" er med inlägg i det oändliga.

Jag är så besviken. Besviken för att det aldrig blir nåt, besviken för att jag ger upp. Och nej, jag kan inte studera, mina barn och deras skolgång kommer först, finns inte en chans att min skrala ekonomi räcker till det.

Det var bara det. Däremot ska jag börja skriva här igen, det har kliat i hjärna och pekfingrar under dessa dagar, men jag ville vänta tills det svartaste lagt sig. Kram och tack till er alla.

26 kommentarer:

Anki sa...

KRAM älskade vän!
Och faaan vad dumma folk är som inte förstår vilken skatt de missar!!

Helena m. 4 sa...

Jag hör dig, och förstår dig, och lite till...
*kram*

Ulrika sa...

Men kära du, ge inte upp. Jag är säker på att det finns ett jobb för dig därute även om det är svårt att nosa reda på.
Det är svårt att hålla humöret i topp när så mycket är uppförsbacke, men kämpa på min vän, det kommer att gå, det måste gå.

Fast det är lätt att vara käck när man själv är i en annan situation, jag hoppas det löser sig för dig så att du får något mer stimulerande arbete.

Jag har också städat i flera år, jag trivdes bra med arbetskamraterna precis som du, men i längden var det tungt och lite tradigt. Du kan ju så mycket, köra lastbil och allt. I Sverige anställer dom hellre kvinnor som lastbilschaufförer än män, dom är effektivare, kör snällare och billigare och är säkert bättre på alla sätt och vis ;)
Däremot är det ju i Sverige, och hur det är på Åland vet jag inte. Den är ju inte så stor, din ö.

Massor kramar från mig häruppe i norr ♥♥♥

Ting sa...

Älskade hjärtat!
Är i en liknande situation.
Känner också att jag vissnar.
Jag försöker med en sista utväg nu.
Yrkeshögskola.
Jag hoppas att du får ett jobb typ imorgon, för det är olidligt att känna som du gör.
Det svarta.
Visste inte att du hade det så.
KRAM!!!

Snigel sa...

Det är tråkigt att det blivit så för dig, men jag har några frågor & förslag ändå - om du inte misstycker?

Är det bara lediga jobb du sökt, eller har du provat skicka en ansökan även till ställen du skulle vija jobba hos, även om de inte söker folk? Det kan ju vara så att de snart har någon som ska vara barnledig eller så, och att de gärna vill slippa annonsera för att slippa bli dränkta i ansökningar...

Funkar AF likadant på Åland som i Sverige? Här söker ibland företag "lämpliga personer" genom de uppgifter man lämnat om sig själv hos AF, just för att slippa dränkas i ansökningar. (Jag har själv fått ett jobb på det viset. Bara ett halvår, men ändå.)

Hoppas verkligen att det vänder uppåt för dig snart igen! *kram*

Knasterfaster sa...

KRAM

Tant Grön sa...

På Åland verkar det finnas många korkade arbetsgivare som inte förstår vad de gått miste om. Om jag trodde på Gud skulle jag be om ett jobb till dig men nu får jag nöja mig med att hålla tummarna. Massa kram

Osloskånskan sa...

Jag vet vad du är god för, det gör mig ont att läsa att inte andra ser det gömda guldet som är du.

h sa...

Jag tror på 33e gången gillt!! :D
Jag läser då hellre nåt svart inlägg ibland än inget alls från dig. Kramar i massor

Ezter sa...

Känner igen din situation... Men jag tror på dig och rätt vad det är kan du leva på dina böcker, om inget roligt jobb kommer emellan!

Snäckskalsdalen. sa...

I love you!
A

Shamrock sa...

Kram på dig. Jag håller tummarna för att du slår igenom som författare då behöver du inte jobba och slita utan kan sitta och äta chokladpraliner framför datorn istället

Fru Gårman sa...

Du har typ mail.

Märta sa...

Så himla tråkigt att läsa! När det var så nära och du var så otroligt mycket värd det där jobbet.
Screw the krassa verklighet! Och snälla, ge inte upp! Kommer att huffa och puffa för glatta livet så att vindarna vänder och ger dig vind i seglen igen. *KRAM*

livet på landet sa...

Såå trist för dig och dom förstår inte vad de missat. Här hålls både tummar och tassar för dig!!
Och jag är glad att du fortsätter bloggskriva =)
KRAM!

September sa...

Kram till dig och tack för att du fortsätter skriva här.
Är det upp till mina tummar så får du drömjobbet typ... nu.

Singelmamman sa...

Finns det inte någon distansutbildning du kan ta som inte kostar pengar? Det finns ju alla möjligheter med internet. Och hur funkar arbetsförmedlingen på Åland? Kan du inte gå och prata med dem och få lite hjälp? kram

Dehäreja sa...

Läser.... om hur du kämpar och blir så ledsen för din skull!

Hoppfulla kramar!

Malde sa...

Först börjar jag att skicka styrkekramar till dig. I stora mängder.

Att de inte fattar vilken klippa de tackar nej till, det tycker jag är korkat. Av dem alltså.

Ännu mer stora varma kramar till dig, Vännen.

Katarina sa...

Jag kan ju inte föreställa mig hur det är att söka jobb på en sån liten plats som Åland. Men jag sökte själv jobb i 1 1/2 år. Många gånger var jag så nära, så nära. Men det gick inte i lås.

För att inte helt krypa ur skinnet, och för att alla mina besparingar var slut sökte jag precis innan jul jobb på ett stort varuhus. Ett säsongsjobb. Som förlängdes...

Sedan hittade jag ett jobb som passade bättre in på min profil, visserligen bara ett vikariat. Men det var en chans att visa vem jag var och jag fick fast anställning.

Du har redan fått många bra tips här, som att söka hos företag du skulle vilja jobba hos även om de inte söker just nu och att registrera dig hos alla arbetsförmedlingar, arbetsförmedlings- och headhuntersidor.

Sedan hoppas jag att du redan nu lyfter fram den här bloggen och det sociala nätverk som du byggt upp genom den. Och hur starkt det är att i sju år sköta ett jobb som egentligen inte är något du brinner för, och att sköta det så bra att du fått förtroendet att vikariera som husmor. Men att nu vill du få jobba med det som du egentligen är bäst på nämligen...

Jag önskar dig lycka till och säger som de andra: Ge inte upp!

AprilSus sa...

Kramis!<3

Anonym sa...

Tråkigt besked att få. Känner med dig. Är glad att ditt uppehåll här inte blev längre. Kram Ewa

Tantaluran sa...

Skickar en STOR bloggkram.

Tantaluran

Madlar sa...

Aj...det låter tungt. I Svedala finns s.k KYutbildningar dvs 1-2 åriga "vuxenutbildningar" inom specialiserade bristarbeten som trädgård, trav, event mm. Eller ska du ta ett kämpatag och satsa på skrivandet? Ger kanske inga jätteinkomster men iaf ett mentalt välmående.

Fru Hansson sa...

Styrkekramar! Och du vet, på 20 år kan det hända väldigt mycket! Jag är övertygad om att du inte är kvar på samma ställe i 20 år om du inte vill!

Paradiset Kaos sa...

Skickar 1 stor styrkekram till dig och de dina!!!