Bok 1 - kap 5/1

"Idag, första dagen, går jag bara halva tiden. Som tur är så har jag bara gått runt kvarteret så det är nära hem. Imorgon ska jag gå tio minuter extra. Kanske på kvällen också.

Jag hinner tänka:  hem ljuva hem, och sedan ser jag ett avlångt paket inslaget i svart plast på vår yttertrappa.Vem har lämnat det här, och så här tidigt? Nyfiken som jag är så sliter jag upp det på trappan.
Jag inser direkt att någon lämnat det vid fel dörr. Paketet innehåller nämligen ett par skidstavar!

Skidstavar i april? Någon måste vara riktigt felruckad. Sedan ser jag ett ihopvikt papper som sitter i piggen nere på staven. Det är ett kvitto från Sand – vem som nu har råd att handla där – och på baksidan står det:

Duktig tjej, jag antar att du är ute på din morgonpromenad redan idag, imorgon ska du ta med dig gåstavarna! Du förbränner fyrtio procent mer om du går med dem. Kram Lena.

I helvete heller! Aldrig i livet att jag skulle visa mig med stavar ute på mina promenader! Det tar antagligen bara ett par dagar så har den lokala pensionärsföreningen frågat om jag vill gå med dem. Över min döda kropp! Vilket i sin tur inte verkar vara så långt borta. Fan, vad jag är slut.

Jag går in och sliter av mig jacka och byxor. Lämnar de våta kläderna med min ännu våtare och smutsigare halsduk på hallgolvet. När jag tar av mig skorna så upptäcker jag att båda hälarna har stora vattenblåsor som kommer att behöva punkteras om jag alls ska få på mig ett par skor idag. Skit också!

I ilskan och besvikelsen över att Lena överhuvudtaget tänkt tanken på att ge mig ett par gåstavar går jag in i köket och sliter upp dörren till frysskåpet. Jag tar ut en påse kanelbullar och kastar in dem i mikron, ställer in den på upptining och går upp för att duscha."