onsdag 8 februari 2012

Bok 1 - kap 6/1

”Hej raring, jag är här uppe!” Jag hör hur Kenny tar av sig jackan och kommer upp för trapporna. Då han inte säger något så svänger jag mig om och tittar på honom.
”Vad är det?” frågar jag. ”Är något på tok?” Kenny tittar på mig, ler lite försiktigt och frågar:
”Vad gör du?”

Först förstår jag inte riktigt vad han menar, men sedan ser jag mig själv i spegeln vid dörren. Just då har jag full förståelse för frågan.
Jag står naken, i all min prakt, med endast två enorma Hello Kitty-plåster på båda hälarna och sovmasken runt pannan som hårband. Jag tänkte tvätta bort sminket innan jag åkte till simhallen, för känner jag mig själv rätt så har jag glömt att tvätta bort det där i duschen, och då har jag gått ut i simhallen sotsvart runt ögonen. I min ena hand håller jag Kennys kamouflagegröna badbyxor och i den andra min massagestav.

Till saken hör, att jag efter separationen från barnens pappa beställde en batteridriven massagestav på postorder, men konstaterade efter en gång att det inte var min grej. Däremot så har den legat kvar i min byrålåda, under korgen med badkläder. Jag tror inte ens att Kenny vet att jag äger en sådan sak.

”Du, det här ser säkert konstigt ut, men jag letar faktiskt efter min bikini”, säger jag och släpper det jag har i händerna för att ta på mig badrocken. Jag är löjligt generad, fast det bara är Kenny.

”Jag hittar inte min bikini men däremot dina gamla badbyxor och en gammal sak som jag hade innan jag träffade dig.” Av någon anledning så börjar jag stamma, men fortsätter ändå med att säga: ”Jag provade bara en gång och det var inte bra. Inte alls bra, inte ens första gången. Eller någon annan gång, för det blev ju bara en gång. Jag ska kasta bort den. Nu.” Herregud vad jag låter skyldig ...  jag har ju bara letat efter min bikini!

Kenny tittar nästan lite sorgset på mig och frågar: ”Vad blir det till middag?”
Fan, det här blir ju bara värre och värre. Jag har glömt att Kenny ska ha middag, och han är knappast intresserad av en etthundrafemtiograms folielåda med en pastaplatta i. Fan fan fan!

”Du, förlåt. Jag har redan ätit. Jag har börjat banta och glömde helt bort att handla riktig mat och laga middag.” Jag känner mig som en stor skit när jag berättar det för honom. ”Vi har säkert något i frysen som du kan värma”, försöker jag med.
”Visst”, säger Kenny och vänder sig om och börjar gå nerför trappan.

Jag sätter mig på sängen och lutar huvudet i händerna. Ännu en gång undrar jag varför jag är en vandrande katastrof.
”Anna! Jag går ner till puben och käkar med Hasse. Vi hörs sen!” ropar Kenny.
Ytterdörren slår fast efter honom och jag får en obehagskänsla i magen som jag inte riktigt kan förklara. Vad var det som gick snett nu, förutom att jag inte hittar bikinin? Herregud, bikinin! Vad är klockan? Och var fan är bikinin?

8 kommentarer:

Livet innan Liten sa...

Hahahaha! Love it!!!

Helena m. 4 sa...

Hon känns lite som Bridget Jones ( fast hon har ett förhållande), fast finsk, och lite rundare, och lite mer "vanlig", - bravo !

Ezter sa...

Hon har det inte lätt... Tur för oss, som får läsa om det!

Ulrika sa...

Det var bra skrivet. Jättebra. Hur långt har du kommit med boken?
Och var är det andra du skrivit? Du hade det ju på någon sida någonstans men jag minns inte var..

Birthe sa...

Hahahah!
Jag tror jag dör..
Kände hur pinsamt det blev..

Kristina sa...

Vill bara att du skall veta att jag läser. Varje kväll längtar jag efter det nya stycket. Känner att det just nu kan gå lite illa. Vi får se i morgon. Alla har ju sina laster.
Kram

Cherridwen sa...

Haha. Skitbra!!!

Gina sa...

Hahahahah! Håller med Helena m 4: det låter som en finsk Bridget Jones!