Bok 1 - kap 7/1

"Kenny öppnar ytterdörren, och någon sekund senare slår den fast igen. Har han inte varit och tagit in blommorna och presenten ännu?

 Nu börjar han verkligen få bråttom. Jag ligger kvar i sängen, men när jag hör bilen starta på uppfarten  rinner besvikelsen igenom mig med bedövande kraft. Han kom inte upp! Har han glömt min födelsedag? Det kan inte vara sant!

Jag stiger upp och går naken ner och in i köket. Fy sjutton vilken träningsvärk jag har i låren!
På köksbordet står en krukväxt, en primula i svart plastkruka och med plasten kvar runtom själva blomman. Den ser lite ledsen ut och den är rosa. Jag gillar inte rosa. Jag ser på prislappen att den är köpt nere på bensinstationen. Tjugonio kronor har den kostat. Blomman är säkert kvar sedan förra helgen
.
Lutad mot plasten står ett kort. Jag känner igen kortet från de som Invalidförbundet skickade ut till påsken tillsammans med ett bankgiro där de önskade ett frivilligt bidrag. Det blev inget bidrag men vi behöll korten, vilket jag faktiskt ångrar just nu.

På kortet står det: Grattis på födelsedagen! Kenny. Inget ”min älskling” eller ”kram”. Ingenting om att jag skulle få min present senare under dagen. Inte ett skit! Vad betyder det här? Är han sur för att han inte fick middag igår? Eller för att skafferiet är fullt med mat för gnagare? Jag känner hur jag börjar frysa och går upp igen och ställer mig i duschen.Värken i låren håller på att ta kål på mig. Jag ska ta mig fan aldrig mer träna.

Det heta vattnet rinner över min kropp och blandas med tårarna. Jag förstår ingenting. Kenny vet hur barnsligt förtjust jag är i presenter och blommor. Då menar jag vackra snittblommor och inte krukväxter från bensinmacken. Har han glömt min födelsedag, eller har han glömt mig? Molandet i magen har kommit tillbaka, och det är inte bara hunger. Vilken jäkla början på min födelsedag, och inte har jag någon tårta att se fram emot heller. Jag börjar ångra att jag steg upp överhuvudtaget."