Bok 1 kap 9/1

"När katten fått mat går jag upp till sovrummet igen och ser att Kenny somnat med kläderna på. Trots det så ligger han med täcket på sig och jag ser att även glasögonen är kvar på näsan, om än lite på sniskan.

Jag kryper ner under täcket intill honom och får in handen under hans skjorta och börjar smeka honom på ryggen. Trots att jag fortfarande är irriterad över hans beteende under gårdagen så vill jag inte förstöra den här lördagsmorgonen. Det är längesedan det var lite morgonkel på en lördag. Jag börjar knäppa upp hans skjorta och knappen i jeansen.

Kenny börjar röra på sig och vänder sig mot mig samtidigt som han försöker sparka av sig jeansen. Jag hjälper honom med både byxor och kalsonger men struntar i skjortan. Kenny lägger sig över mig och börjar dra i mitt nattlinne. Ögonen är fortfarande fast men dessvärre är munnen öppen och han stinker som en blandning av gammal ost och öl. När jag försöker vrida bort huvudet för att undvika odören – det blir inte tal om att kyssas  – så tar han tag i min haka och säger;

      ”Lillan, åh Lillan...”. Lillan? Liten? Tycke han att jag är liten, hans Lillan? Knappast.

      ”Aj!” Jag ropar till, för helt plötsligt är Kenny inne i mig och jag är inte riktigt färdig om man säger så. Däremot tar det inte många sekunder innan Kenny är färdig och ordet ”Snabbis” får en helt ny innebörd. Runt 7 sekunder skulle jag tippa att det rör sig om. Kenny rullar av mig, fortfarande sovande verkar det som. Jaha, det var det. Morgonkel på lördagar har också fått en helt ny innebörd. Nuförtiden sover den ena parten under akten. Och den andra har inte ens börjat innan det är över. Han kom och gick skulle man kunna säga.

Jag stiger upp och tar fram chokladkakan, det lilla som är kvar av det, och går in i badrummet, sätter mig på toaletten och låter det värsta rinna ur mig medan jag tar en bit choklad. Jag hinner just och just stiga in under vattnet i duschen innan tårarna börjar rinna. Idag igen."