En strimma hopp

Ni ser va? Där bakom tallen, långt bort i stora faret. Öppet vatten. Äntligen. Det närmar sig mitt venusberg med stormsteg några centimeter i taget, så till kräftskivan kanske vi har öppet vatten ända till stranden *suck*.

Jag tog en paus. En oplanerad en, men dock en paus. Tröttheten vann slaget om min kropp och själ. Tanter på snart femtio år ska inte jobba fjorton timmar i dygnet, speciellt inte med fysiskt tunga jobb som ger helvetes värk och extremt, väldigt lite i börsen. Men men, just nu är det så.

Annars är jag ganska rörd. Jag har haft varken ork eller tid för andras bloggar och som ett brev på posten (inte den svenska posten) så lyste läsare och kommentarer med sin frånvaro hos tant Venus. Sådant som alltid händer. Men de senaste fyra-fem dygnen har jag fått sms, mail och samtal där de undrat vart jag tagit vägen? Är allt okey? Har det hänt något? Och det har det ju inte egentligen, det är bara livet. Men jag är oändligt glad över att ni bryr er.

Det är inte bara havet som ger mig en strimma hopp. En ljusglimt (och då menar jag inte den jävla snön som kom inatt) har visat sig. Det kan bli något bra, eller inte, men jag hoppas och ber att en förändring är på gång.

Vad har jag gjort på en liten vecka då? Ja, förutom jobbat häcken av mig har jag varit kulturell (läs: slukat ännu en Nora Roberts bok), njutit av stugliv i helgen (läs: klyvt mängder av ved), suttit på berget och filosoferat över livet (läs: svurit över den förbannade isen) och omvärderat mitt liv (läs: fotograferat möbler och annat som ska säljas). Nu ska jag rycka upp mig både här, hos er och i livet rent allmänt. Kram!

Venusberget 7 april....*suck*